Begärets stad, avstånd och upploppen i Storbritannien

Andres Lokko säger det bra, apropå upploppen i Storbritannien, i dagens Aftonbladet:



"En skoaffär på Portobello Road, en telefonbutik och en klädaffär runt hörnet var de enda butiker som plundrades i det här området. Den scenen återspeglas just nu över hela Storbritannien. Längs den shoppinggata i Clapham där kravallerna verkligen urartade lämnades en enda butik orörd: bokaffären Waterstones. Var detta av något slags nobla skäl? Givetvis inte. Det var för att ingen av de plundrande var intresserade av att ha det de saluför. Ett ideal där allt bygger på konsumtion och om att kunna konsumera ytterligare hamnar till slut just här. De som lämnas utanför men har drömmen mitt framför näsan kommer förr eller enare att brisera. Inga plundringståg nådde vare sig Harrods eller Sloane Square. Kravallerna utspelade sig kring affärsstråken i deras egna hemkvarter och de tog det de ville ha, det de ville äga, det de känner att de förnekas.”



En sida av upploppen är staden som en begärets plats. Staden har alltid varit en begärets plats, och en plats där allt finns, men inte för alla. Allt syns i staden, alla ser. Friheten syns. Pengarna syns. Reklamen syns. Lockelsen, drömmen, ligger inbäddad i staden. Upplopp som begär efter frihet eller som begär efter prylar?

Affärsgator är stadens givna dröm, men på samma plats bara några dagar senare: Den sorgliga förstörelsen, de utplånade butikerna, de sönderslagna småsamhällena. Alla undrar:Varför?



Förklaringsmodellerna är många, premiärminister David Cameron säger att det handlar om "kriminalitet, kort och gott". I dagens The Guardian skriver Seumas Milne: "Vad vi nu ser i Englands städer är en bild av ett samhälle som drivs av girighet – liksom ett politikens och solidaritetens farliga misslyckande". Stadsforskaren Håkan Forsell ser händelserna och dess följder som en dramatisk sammanfattnung av hur ”den rumsliga åtskillnaden och den socioekonomiska gränsdragningen mellan olika grupper bestämmer stadssamhällets värde och utvecklingsväg.” 



Virginia Woolf skrev några essäer om London i mars och april 1931. De samlades för ett par år sedan i boken ”London”. Begäret, liksom avståndet mellan de som producerar och de som konsumerar, är centralt i det London som Woolf skriver så ödsligt märkligt, förskönande närmast estetiserande: ”Bakom båtarnas master ligger en ohygglig dvärgstad av arbetarbostäder”, skriver hon. Begäret och handeln är stadens drivkraft. Woolf skriver: ”Det är vi – vår smak, vårt mode, vårt behov – som får lyftkranarna att buga sig och svänga runt, som kallar hem båtarna från havet. Vår kropp är deras herre”. Det finns ett "vi" här, och följaktligen också ett "dom". Ett avstånd. Städer mäter ut avstånd, men avstånden kan få olika konsekvenser i olika tider. Det har inte sällan att göra med hur rörligheten ser ut, möjligheten att ta sig från en plats till en annan. Både i rummet och i samhället.


Upplopp som de i Storbritannien nu mäter ut nya avstånd. Andres Lokko kallar det "En bortglömd mina på havets botten som efter år, snart generationer, i klass- segregationens osynlighet plötsligt exploderar."

 Stadens gator går rakt igenom staden, det är där upploppen drar fram. Det gör staden sårbar och helt nödvändig. Hur kan man få en stad att sitta ihop istället för att slås sönder? Vilka sammanhang finns i 2010-talets London?

Bilden: Birminghams nya tjusiga galleria The Mailbox.