Objektets död

Anders Mildner skriver intressant i Sydsvenskan om hur vi i framtiden kommer att lägga allt mindre vikt vid objekten:

"Att objektens värde påverkas är kanske rentav en av de allra svåraste lärdomarna att ta till sig. Just att vi tycker så förtvivlat mycket om den här kulturen att vi till och med klär våra väggar med den gör nog också att vi inte vill erkänna att något sker när vi går från fysiskt objekt till digital fil. Men sanningen är så klart att det som kan kopieras i ett oändligt antal kopior inte går att knyta ett värde till som objekt. Morgondagens skivor kommer inte att hamna på människors väggar. Vi har nått nollpunkten", skriver Mildner.

En hel epok av inredningar och arkitektur har använt böcker och skivor som en del i själva rumsupplevelsen. Men snart är de borta. Vad händer då med arkitekturen och hemmet? På konferensen Moving Images i Malmö den 4 juni är ett tema just tingen i vardagen. Ett annat är nya konsumtionsmönster. Allt sådant som påverkar hur den fysiska miljön upplevs och formas. Eller som man säger på Moving Images hemsida:

"Många tror att vi redan om ett fåtal år kommer att ha hyfsat uppkopplade hem – det vill säga att våra saker kommer på något sätt att ingå i ett större och mer omfattande internet. Då förändras också förutsättningarna för det mesta i vår vardag. Internet lägger sig som ett lager över den fysiska verkligheten och är närvarande överallt, hela tiden".

Det här är inte minst sant vad det gäller städer. Informationen om hur vi rör oss och om var vi är, och hur vi skaffar oss information för att ta oss från en plats till en annan, vilka platser som blir de nya noderna. Allt det påverkar hur staden används. Och rimligen också hur den gestaltas.

Taktila collage

Ningbo i den kinesiska kustprovinsen Zhejiang hör till Kinas allra äldsta städer. Med god vilja eller dålig syn skulle man kanske kunna missta Ningbo Historic Museum för en äldre, kanske uråldrig struktur. Men museet invigdes i december och har ritats av Wang Shu (1963) och hans kontor Amateur Architecture Studio. Projektetets hypertaktila materialcollage har Shu testat i tidigare projekt som Ningbo Art Museum och Central Academy of Fine Arts i Hangzhou, men har i projektet fått dominera på ett nytt sätt. Materialblandningen av sten, tegel och betong skapar en syntetisk historicism men som förtas något av de plastiska museivolymernas placering på ett av Ningbos övermonumentala torg.

Från läggen, Slussen 1935: "Offra, men offra rejält"

I tidskriften Arkitektur (då Byggmästaren) nummer 12 1935 skrev Tage William-Olsson, 47, om sitt snart färdigställda slussenbygge.

Han är faktiskt helt maniskt övertygad om sin konstruktion och att den största faran för stadsbyggandet är kompromissen: "Att på punkt efter punkt, i gata upp och gata ner, invid våra förnämsta monumentalbyggnader så väl som vid våra öppna fjärdar och deras stränder, över allt, finna kompromisslösningar mellan det moderna livets och skönhetens eller pietetens krav, ger inga glada framtidsperspektiv för Stockholms utveckling".

Jag vet inte hur det här ska läsas i ljuset av vår samtids vinnande förslag. Men en kompromiss har det ju sedan länge blivit. En blandning av sött och salt, för att citera öppningssången till den stundande allsången på Skansen. Och det tycks, om man ska förstå de inkomna invändningarna och hyllningarna i pressen, exempelvis här, här och här, att det är i skyttegravarna som diskussionen ska hålla till. Medan projektet lunkar vidare längs kompromissernas väg, på väg mot ett mälarnens saltsjöbadsavtal med havet.

Och Tage W-O snurrar i sin grav, med orden "Offra, men offra rejält. Man vinner intet men förlorar allt även på det halva offret".

Men det är ju inte sant, vill man samtidigt tillägga. En tanke kan vara att det är bättre att vara med i diskussionen om kompromissen och hur den nu kan bli än att skria över kompromissens dålighet. Ställa frågan: vad kan göra den till en ännu bättre kompromiss? För sådana har man väl sett. Bra kompromisser. Eller?

Arkitektur nr 3 - Ledare

Ledaren för nya numret finns här >>> PDF.

Arkitektur nr. 3

Innehåll nr. 3:

Arkitektur i snö
Destinationsdesign – förstärkta fjällupplevelser. Per Strömberg går på tur.
Copperhill Mountain Lodge, Åre. Arkitekt: Bohlin Cywinski Jackson, AIX, Koncept Stockholm.
Totthyllan, Åre. Arkitekt: Svanström Scherrer.
Fjällnäs högfjällspensionat. Arkitekt: 3dO arkitekter.
Fjällhuset Skarven, Bruksvallarna. Arkitekt: PS Arkitektur.
Stugby i Hemavan. Arkitekt: sandellsandberg.
Restaurang Tusen, Ramundberget. Arkitekt: Murman Arkitekter.
Från friluftsliv till livsstil. Dan Hallemar och Matilda Stannow kommenterar sex fjällprojekt

Utblickar
Om färgen och det ekologiskt inkorrekta. Ingrid Sommar har träffat Matthias Sauerbruch och Louisa Hutton på kontoret i Berlin.
Arkitektur av natur II. Fredrik Nilsson om arkitektur som härmar biologi.

PS: recensioner, reportage, debatt
3 nya böcker recenseras. Skidmore, Owings & Merrill, From Control to Design och Herzog & de Meuron: 1997–2001, The Complete Works volume 4.
Lite mindre, lite lägre. Andreas Fries rapporterar från årets MIPIM.
Man ska avsluta det man påbörjat. Mikael Askergren om den felande länken.

4 x inblick
Bergmanhuset, Borås. Arkitekt: MA Arkitekter.
Gamletull, Halmstad. Arkitekt: Henrik Fogelklou.
Cypernsamlingen, Medelhavsmuseet, Stockholm. Arkitekt: White arkitekter.
Hovrätten, Malmö. Arkitekt: schmidt hammer lassen, Hultin & Lundquist, White Göteborg.

Foster och Berg vinner slussenuppdrag

I Stadshuset i Stockholm meddelades idag att det är Foster+partners och Berg Arkitektkontor som får fortsatt uppdrag med Slussen i Stockholm. En lätt reviderad variant av deras sjösjuka gångbro ingår som förutsättning för vinnarförslaget, några korrigeringar vad gäller byggnader presenterades också. "Lösningen känns väldigt skandinavisk med mycket vatten och ljus", sa Ewa Samuelsson (KD) och lyckades på så sätt få in de tre nyckelorden i Stockholms marknadsföring "skandinavisk, vatten och ljus" i en mening.

Om Foster+Bergs förslag är nyckeln till Slussenlåsningen återstår väl att se. Elaka tungor har sagt att det är deras maximering av kommersiell yta som gjort förslaget extra populärt. Om ett år beslutas slutligen hur utformningen kommer att bli, och byggstart skall ske 2012. Enligt uppgift stod den slutliga striden mellan Foster+Berg och Wingårdh Arkitekter.

När New York Times kommenterade Fosters förslag (Slussentävlingen har väckt stor uppmärksamhet i USA som står inför en mängd stora förändringar i sina nedgångna städer) lät det så här:

"Mr. Foster’s entry also disappoints. It is dominated by a pedestrian bridge that corkscrews up over the lake before connecting to a big public plaza. The bridge would take forever to cross while presenting nothing special in terms of visual experience. The plaza, roughly the proportions of London’s Trafalgar Square, is framed by pretentious pseudotraditional buildings that are meant to blend into the surrounding context but only diminish it. A series of generic bridges for cars, pedestrians and bicycles are equally unimaginative."

Vi får säkert tillfälle att återkoma med fler kommentarer.

Fingret på avtryckaren

I avdelningen obegripligheter som blivit sanningar finns tanken att man bäst sätter avtryck i staden med höghus. Nu senaste är det Stockholms moderater som säger "vår tid måste tillåtas göra sina avtryck i stadsbilden" och vill bygga höghus, och dessutom subventionera dessa hus med just avtrycks-argumentet (nyordet de använder är "skyskrapebonus" som om inte hög bonus vore nog så minerad mark just nu). Basaren är och kommer att förbli viktigare för staden än katedralen. Och därför lämna ett större avtryck. Så var det avklarat. Kan vi gå vidare nu.

Pritzkerpriset 2009

Idag blev det officiellt, Peter Zumthor blir Pritzkerprisjuryns - bl.a. Peter Palumbo, Shigeru Ban och Juhani Pallasmaa - val 2009. Hyattfamiljens arkitekturpris delas ut den 29:e maj i Palacio San Martin, Buenes Aires. Mer info: PDF

Film: The Towers (1957)

En liten film om Sabato Rodias strukturer i Watts, Los Angeles, byggda mellan 1921-64. Mer info: 1 + 2 + 3

Moskén och den kosmopolitiska staden

Man lyssnar på radioprogrammet Kaliber i P1. Där skrålar Sverigedemokrater till vit makt musik i en hytt på finlandsfärjan. Resan fram till valet blir en resa där alla vi som vill hävda den kosmopolitiska stadens styrka kommer att få höja våra röster. En bra bok som kommer ut i dagarna kan hjälpa till att komplicera argumentationen. Det är Nai publishers som ger ut boken "The mosque – Political, Architectural and Social Transformations". För att enligt egen utsago "fördjupa diskussionen om moskéer". Nai-chefen Ole Bouman skriver om hur arkitekturen kan fungera som medium för vad han kallar "cosmosques", en "kosmopolitisk oas som inte börjar med en arketypisk bild". En av bokens redaktörer Ergün Erkoçu blev i Holland känd för sitt koncept "polder mosque", plattlandsmoskéer, som en reaktion mot det som av vissa kallats för "nostalgiska moskéer", moskéer som blir en bild av det man lämnat. "Polder moské"-idén är också, menar han, ett sätt att nå nya generationer av muslimer.

Moskén är inte bara en andlig plats, utan lika mycket ett gemensamt rum för en stadsdel, ett samhälle, en plats. Dess arkitektur måste då också uttrycka detta sammanhang och inte bara återspegla en idé, menar Ergün Erkoçu. Allt för att den inte ska bli ett monument där man skiljer ut och bygger motsättningar med arkitektur.

Med utgångspunkt i arkitektur närmar sig boken diskussionen om mångfald, religion, politik och hemhörighet. Ett nog så explosivt ämne i samtidsdebatten.

Bilden visar Fusion Multicultural Center i Amsterdam, klart 2009, av Marlies Rohmer arkitekter. De beskriver projektet så här på sin hemsida:

Fusion, a hybrid architectural culture, a quest for synergy and a new iconography: in the multifunctional building in Amsterdam’s Transvaal neighbourhood, which we have named Fusion, the requirement was to combine a Turkish and Moroccan centre (including prayer spaces and training classrooms) with a more typically Dutch institution for job creation.

It is highly unusual to accommodate Moroccan, Turkish and ‘Dutch’ activities under one roof. The rooms for Moroccan and Turkish organizations each have their own separate entrances, but these are subordinate to the communal, more assertive, main entrance. Together with the central staircase, the latter forms a space for contact and mutual interaction.

We sought to create a blend of Arabic architectural styles with that of the surrounding Amsterdam School architecture with geometrical brickwork motifs. The result is a hybrid architecture whose exterior does not immediately betray what happens inside. The ground plan is generic and flexible in design, so that it will be capable of handling different programmes in the future.

Fotbollen vill vara nära

I morgon sparkar Allsvenskan igång. En ny fotbollssäsong är här. Två nya arenor står redo: Gamla Ullevi i Göteborg (som trots namnet är nytt) och Malmö stadion (som egentligen har ett banknamn men vi skippar det). Det finns en tävling som står mellan alla arenor som skapas just nu. Den om att komma närmast spelarna. Häromdagen presenterade den engelska klubben Tottenham förslaget till ny arena (bilden, arkitekter KSS Group). Klubbens ordförande sammanfattade ambitionerna: "Man ska komma närmare planen än på någon annan jämförbar arena i Storbritannien". I Arkitekturs senaste nummer om arenor säger arkitekterna bakom Malmö Stadion (Berg/Fojab) att man vill skapa "närhet mellan publik och spelare". Och i Stockholm vill man riva löparbanorna (som från början var en del av en allmänhetens promenad när det inte var match eller evenemang) på Torben Gruts gamla olympiastadion.

Fotbollen har blivit storindustri men längtar till det intima. Den främsta konkurrenten för den moderna fotbollen stavas storbildsteve, numera i var mans hem, med förstärkta ljud och stor närhet. Tottenhams lagkapten Robbie Keane sammanfattade med de typiska krigsmetaforerna betydelsen av närhet till publiken för spelarna: "Having the fans right up close, on the edge of the action, can lift the team on the day when it matters most and make the stadium a fortress”. Han berör därmed en annan sida av stadionbyggandet. Stadion som ett fort.

Alla som i helgen kommer att köa utanför någon av de stora arenorna (forten) kommer att kunna konstatera det som till synes har varit givet: miljön runtomkring är stendöd. I Tottenham-fallet vill man ändra på det. Där har man låtit de renommerade landskapsarkitekten Martha Schwartz, stå för gestaltningen av utemiljön för att som ordföranden uttrycker det bygga "ett nytt torg och offentliga rum för att skapa något verkligen speciellt för lokalbefolkningen".

Martha Schwartz, uttryckte sitt uppdrag så här: "Tottenham has a young and vibrant population, but the quality of public space is low, particularly along the High Road, and there are few places to hang out and play. For this reason a new public square is at the heart of the proposals and will provide a space for Spurs fantastic supporters to gather but also space for civic events, learning and play." Malmö Stadion tar upp lite av den kampen med ett torg av Sydväst arkitektur och landskap, mellan de två stadionbyggnaderna, med bland annat en lång slingrande ljusblå bänk och en skåneidrottens walk of fame.

Maximalism

Sedan 1990-talet har Anne Lacaton och Jean-Philippe Vassal lågintensivt influerat en generation arkitekter med sin materialminimalistiska men rumsligt extravaganta arkitektur. I slutet av februari öppnade deras hittills största och kanske mest generösa projekt: École Nationale Supérieure d'Architecture Nantes. Den nya arkitekturskolan i Nantes är enkel men - mycket stor. 1000 studenter delar på hela 26 000 kvm, fördelade på 12 500 programdedikerade kvm och hela 5500 kvm av odefinerade utrymmen som uppstår mellan programkonfigurationen, plus 8000 kvm terasser. Skolstrukturen liknar ett parkeringshus i tre plan - 9, 16 och 22 meter över marken - alla med dubbla våningshöjder och sammankopplade med en lång låglutande ramp. Mer info: 1