Lägga till i Lund

I Lund färdigställs nu under hösten slutligen prestigebygget Domkyrkoforum, ett besökscentrum för Lunds Domkyrka, ett projekt som pågått sedan 2003.

Redan i november 2003 avslutades tävlingen, 351 tävlingsbidrag kom in. Våren 2004 meddelade juryn sitt val: Carmen Izquierdos förslag. När domkyrkorådet i maj 2004 gick ut med anbudsförfrågan var byggmarknaden överhettad och ingen var intresserad. Projektet lades på is. I november 2008 kom byggentreprenören Arne Paulsson med ett eget förslag, tillsammans med arkitekten Vlade Naumowski. De ville förtäta hela kvarteret med en sammanhållen flervåningsbyggnad mellan Kyrkogatan och Kungsgatan. Besökscentrumet skulle placeras i bottenvåningen. Bostadsrättsförsäljningen skulle finansiera kalaset. Men i maj 2009 sa Domkyrkorådet nej till förslaget. Och staden återupptog arbetet med Carmen Izquierdos förslag, som omarbetades. Projektet är färdigt i december, då vi på Arkitektur naturligtvis kommer att presentera det i tidskriften. Men projektet ställer några frågor: är det ett rimligt tillägg, hur förhåller det sig till staden och stadsbilden? Det finns säkert ett flertal åsikter om det.

Intressant nog bygger man även till Lunds gamla saluhall, ett bygge som ska vara klart om ett år. Det är tilläggens tid i Lund.

Edit: Det är inte tävlingsförslaget nedan utan ett utvecklat och relativt annorlunda förslag. Tävlingsförslaget finns här. Nederst Arne Paulssons alternativa förslag.

Ai Weiwei om Peking: "En mardrömsstad".

På websajten The Daily Beast skriver den kinesiske konstnären och arkitekten Ai Weiwei idag om Peking. Där beskriver han Peking som ett "fängelse där folk blir galna". Jag tycker ni ska läsa den texten, där han bland annat skriver att "To properly design Beijing, you’d have to let the city have space for different interests, so that people can coexist, so that there is a full body to society. A city is a place that can offer maximum freedom. Otherwise it’s incomplete."

Och:

"This city is not about other people or buildings or streets but about your mental structure. If we remember what Kafka writes about his Castle, we get a sense of it. Cities really are mental conditions. Beijing is a nightmare. A constant nightmare."

I det nyutkomna numret av Arkitektur (5/11) har Alexander de Cuveland skrivit en text om Weiwei. Den tycker jag också ni ska läsa. Bilden: Restaurangen Go Where av Ai Wewei/Fake Design, ur boken Ai Weiwei Arcitecture, daab books

Guide: Ny arkitektur i Basel

Visa Ny arkitektur i Basel på en större karta

Basel är en representativt orepresentativ plats bland alla individualistiska schweiziska städer. Landets tredje största stad ligger inte i bergen, utan är en hamnstad vid Rhen och sväller över gränsen till både Frankrike och Tyskland. Mindre ovanligt är det ekonomiska välståndet. Med en stor kemi- och läkemedelsindustri genererar staden Schweiz högst BNP per invånare. Till skillnad från det borgerligt lågmälda Zürich, omvandlas pengar till hus på ett mer iögonfallande sätt i Basel. Före både Beyeler Foundation (Renzo Piano) och Schaulager (Herzog & de Meuron), satte Rolf Fehlbaum redan på 1980-talet nivån när han genom Vitra etablerade sig som beställare av internationell kvalitetsarkitektur, i dag en lite sliten metod. Projekt av Nicholas Grimshaw, Álvaro Siza, Frank Gehry, Zaha Hadid (hennes första byggda) och till hösten SANAA hittas alla hos möbelproducenten i Weil am Rhein.
Till lokala efterföljare hör läkemedelsproducenten Novartis som på 2000-talet har samlat ihop Gehry, SANAA, Peter Märkli för att bebygga sin inhägnade företagsstad i norra Basel. Från att ha varit ingenting särskilt utvecklade sig den lokala arkitekturen och framför allt de lokala arkitekterna till att definiera den nya schweiziska arkitekturen. Med Diener & Diener och Herzog & de Meuron rörde sig arkitekturen från lokal briljans till internationell dominans. Vid sidan av det goda exemplets kraft, har de bägge kontoren som initiativtagare till ETHs urbanistiskt fokuserade Studio Basel, fortsatt att utveckla Basels arkitekturklimat. Dit är kopplingarna till unga lokala kontor många, men antalet direkta kontorsavknoppningar är få. Harry Gugger från Herzog & de Meuron är det nyaste undantaget. Annars har yngre kontor som Christ & Gantenbein, Buchner Bründler, HHF och Miller & Maranta rötterna på andra platser. Projekten utanför Basel och Schweiz är många, men de lokala blir fler med att staden växer och gamla gränszoner mellan stad och industri exploateras. ProVolta-området i norr intill Novartis, är ett bra exempel på ett av flera stadsplaneprojekt med höga arkitektoniska ambitioner.

Arkitektur nr 5 - Ledare: Vägar in i arkitekturen

Ledaren för nya numret finns här >>> PDF.

Arkitektur nr 5

Kort om arkitektur/Architecture in short
En cross-over av arkitektur, vetenskap och konst. Claes Caldenby besökte »Living« på Louisiana och imponerades.
Arkitekten Weiwei, katterna och den goda arkitekturen. Alexander de Cuveland om Ai Weiweis arkitektur.
Det rödrostiga möter grönskan i nya hus. Henrik Rundquist gav sig ut på spaning efter corten och rostigt stål.

På spaning efter Bo01 – tio år efteråt/Bo01 area in Malmö revisited
Med foton av Jens Markus Lindhe.
Bo01 – en del av berättelsen om det nya Malmö av Dan Hallemar.
Var vägen ut ur modernismen en återvändsgränd? Av Thomas Hellquist.
En antidemokratisk stadsplan där alla inte får allt av Karsten R S Ifversen.
Innan lägenhetsägarna blev en maktfaktor i arkitekturen av Katarina Rundgren.
När aktivitetsparkerna kom till den stillsamma byn av Anders Kling.
Tidens dom över framtidsstaden: Den fungerar. Av Jonas Olsson.
En planarkitekt vänder åter. Klas Tham intervjuad.
Framtidsplaner för Västra Hamnen.
Guiden till Bo01-området.

Ny arkitektur: Transformering x 2/New architecture
Bostäder Tegeludden 11, Stockholm. Arkitekt: Tengbom arkitekter. Kommentar av Tomas Lauri.
AG Restaurang & Bar, Stockholm. Arkitekt: Jonas Bohlin. Kommentar av Annica Kvint.

Rio de Janeiro/Shanty towns in Rio de Janeiro
Kartlagd kåkstad. Henrik Brandão Jönsson om urbaniseringen av Rios favelor.

PS: recensioner, debatt, kolumn/PS: reviews, debate, column
3 nya böcker recenseras. Planerat, alltför planerat; Dash 04: The Residential Floorplan och Svenska Institutet i Rom.
GPs arkitekturbevakning, skulpturen på Kivik Art Centre och Jernhusens agerande debatteras.
Planering – för vem? Per Bornstein om bristen på byggbar mark.
Sist men inte minst. Kalmar domkyrka restaurerad.

ÅWL i Ängelholm trots allt

Det blir ett badhus i Ängelholm av ÅWL arkitekter. Efter alla turer.

2009 vann ÅWL den internationella tävlingen om ett nytt badhus. De hann fram till systemhandlingar när kommunen fick kalla fötter. Sjukhuset i Ängelholm var i behov av rehabiliteringsbad. Varför inte göra gemensam sak?

Kommunen köpte upp en tomt på sjukhusområdet och lät handla upp en byggare och förvaltare. Tre team anmälde sitt intresse och valde ÅWL, Erseus arkitekter och Liljevalchs arkitekter att skissa fram en lösning på den nya tomten. ÅWL:s förslag var överlägset, enligt de tio tjänstemännen som har bedömt resultatet, uppger kommundirektören Jan-Inge Hansson.

ÅWL kan skatta sig lyckliga. De har fått sin belöning i efterhand. Men det är ett annat förslag än det som vann som kommer att bli byggt. Ett förslag som är enklare att bygga än vårt vinnande förslag 2009, och som passar den nya tomtens förhållanden, säger Malin Pappila, ansvarig på ÅWL.

Vad är det med ett tävlingsresultat som skrämmer? Speciellt resultatet i öppna tävlingar tycks vara svårsmält. Sametinget, Hudiksvalls nya badhus, Visans Hus i Västervik, Sundsvall konst och teater, Glashus i Borås stadspark, för att inte tala om Stockholm stadsbiblioteks tillbyggnad, dessa tävlingar har gemensamt att resultatet har gett kalla fötter av en eller annan anledning. Plötsligt blir väldigt många väldigt övertygade om att det inte går att bygga tävlingsresultatet, att den byggda verkligheten måste vara annorlunda.

Det rivs på Kvarnholmen

Om du inte bor på södra Djurgården med sjöutsikt, kan du ha missat att Olof Thunströms silo från 1927 har rivits (presenterad i Arkitektur 1926, nr 12). Det gäller även en hel del andra byggnader på KFs gamla flaggskeppsö. Ön med livsmedels-industri och bostäder har befunnit sig i limbo sedan den ursprungliga verksamheten avvecklades och kooperationens byggnader samlades i KF Fastigheter 1991.
Ett antal projekt, utredningar och tävlingar har beställts under åren för att aktivera den ekonomiska potential man har tycks sig se, där, nära centrala Stockholm, vid vattnet. Men det var inte förrän 2006 när man rekryterade en ny finansdirektör från ett engelskt investmentbolag och skapade ett företag för exploatering av Kvarnholmen samt fick JM att köpa in sig för 350 miljoner, som processen accelererade.
Vad som tidigare var en unik miljö – kulturhistoriskt och arkitektoniskt – och som på andra platser i världen lätt hade kvalat in som världsarv, typ Zeche Zollverein i Essen, var relativt skyddat.
Nyréns antikvariska utredning från 2004 låg till grund för ett planprogram som var väl medvetet om platsens särart som den svenska modernismens nollpunkt, långt innan Stockholmsutställningen 1930. Men kombinationen av aggressiva fastighetsstrategier, Stockholms bostadsmarknad och en mycket svag kommun – Nacka – är allt annat än lyckad.
Thunströms silo som till en början skulle vara kvar, revs plötsligt i planprocessens steg tre, för att ersättas av »en grupp byggnader som anknyter i volym och uttryck till de tidigare byggnadsverken«.
Swecos vinnande förslag till bostadshus [1+2] på platsen präglas av en historielöshet och en osjälvständighet som förvandlar platsen till en gräll illustration av den kortsiktighet som är så typisk för mycket av det samtida stadsbyggandet. En skandal i skuggan av Slussendebatten.

[Planprogram: PDF]

Begärets stad, avstånd och upploppen i Storbritannien

Andres Lokko säger det bra, apropå upploppen i Storbritannien, i dagens Aftonbladet:



"En skoaffär på Portobello Road, en telefonbutik och en klädaffär runt hörnet var de enda butiker som plundrades i det här området. Den scenen återspeglas just nu över hela Storbritannien. Längs den shoppinggata i Clapham där kravallerna verkligen urartade lämnades en enda butik orörd: bokaffären Waterstones. Var detta av något slags nobla skäl? Givetvis inte. Det var för att ingen av de plundrande var intresserade av att ha det de saluför. Ett ideal där allt bygger på konsumtion och om att kunna konsumera ytterligare hamnar till slut just här. De som lämnas utanför men har drömmen mitt framför näsan kommer förr eller enare att brisera. Inga plundringståg nådde vare sig Harrods eller Sloane Square. Kravallerna utspelade sig kring affärsstråken i deras egna hemkvarter och de tog det de ville ha, det de ville äga, det de känner att de förnekas.”



En sida av upploppen är staden som en begärets plats. Staden har alltid varit en begärets plats, och en plats där allt finns, men inte för alla. Allt syns i staden, alla ser. Friheten syns. Pengarna syns. Reklamen syns. Lockelsen, drömmen, ligger inbäddad i staden. Upplopp som begär efter frihet eller som begär efter prylar?

Affärsgator är stadens givna dröm, men på samma plats bara några dagar senare: Den sorgliga förstörelsen, de utplånade butikerna, de sönderslagna småsamhällena. Alla undrar:Varför?



Förklaringsmodellerna är många, premiärminister David Cameron säger att det handlar om "kriminalitet, kort och gott". I dagens The Guardian skriver Seumas Milne: "Vad vi nu ser i Englands städer är en bild av ett samhälle som drivs av girighet – liksom ett politikens och solidaritetens farliga misslyckande". Stadsforskaren Håkan Forsell ser händelserna och dess följder som en dramatisk sammanfattnung av hur ”den rumsliga åtskillnaden och den socioekonomiska gränsdragningen mellan olika grupper bestämmer stadssamhällets värde och utvecklingsväg.” 



Virginia Woolf skrev några essäer om London i mars och april 1931. De samlades för ett par år sedan i boken ”London”. Begäret, liksom avståndet mellan de som producerar och de som konsumerar, är centralt i det London som Woolf skriver så ödsligt märkligt, förskönande närmast estetiserande: ”Bakom båtarnas master ligger en ohygglig dvärgstad av arbetarbostäder”, skriver hon. Begäret och handeln är stadens drivkraft. Woolf skriver: ”Det är vi – vår smak, vårt mode, vårt behov – som får lyftkranarna att buga sig och svänga runt, som kallar hem båtarna från havet. Vår kropp är deras herre”. Det finns ett "vi" här, och följaktligen också ett "dom". Ett avstånd. Städer mäter ut avstånd, men avstånden kan få olika konsekvenser i olika tider. Det har inte sällan att göra med hur rörligheten ser ut, möjligheten att ta sig från en plats till en annan. Både i rummet och i samhället.


Upplopp som de i Storbritannien nu mäter ut nya avstånd. Andres Lokko kallar det "En bortglömd mina på havets botten som efter år, snart generationer, i klass- segregationens osynlighet plötsligt exploderar."

 Stadens gator går rakt igenom staden, det är där upploppen drar fram. Det gör staden sårbar och helt nödvändig. Hur kan man få en stad att sitta ihop istället för att slås sönder? Vilka sammanhang finns i 2010-talets London?

Bilden: Birminghams nya tjusiga galleria The Mailbox.

Länsstyrelsen upphäver prestigeplan i Helsingborg

Länsstyrelsen i Skåne län har beslutat att upphäva den detaljplan som lagts fram för de så kallade Saltkristallerna i centrala Helsingborg. Vi skrev om projektet på bloggen våren 2010.

Projektet är en konsert- och kongressbyggnad ritad av det danska arkitektkontoret Schmidt Hammer Lassen tillsammans med Sweco. Länsstyrelsen skriver i sitt beslut att "den planerade bebyggelsen avviker kraftigt från den byggnadstradition som finns på platsen samt raderar ut de kulturhistoriska sambanden."

"Med sin nyskapande arkitektur utgör Saltkristallerna en spännande stadsfront mot Öresund.", skrev staden på sin hemsida 2010.

Förslaget är resultatet av en Markanvisningstävling. Juryn konstaterade i sitt juryutlåtande att förslaget var "mycket professionellt, sakligt utformat och presenterar en samtida tolkning av stadens variation och skala". I juryn satt bland andra stadsbyggnadsdirektören Agneta Hammer, Stadsbyggnadsdirektör, stadsarkitekten Konrad Ek, Stadsarkitekt och arkitekten Johan Celsing.

I tävlingsprogrammet efterfrågade Helsingborgs Kummun en byggnad som skulle "tolka och uttrycka en helsingborgsk identitet". Man ville också att nybygget skulle vara "arkitektoniskt högklassig med en stark karaktär som svarar mot platsens betydelse och manifesterar stadens framtidstro i ett hållbart samhälle. Bebyggelsens uppbyggnad i volymer ska väl passas in i omgivningen så strukturen upplevs som måttfull och uppdelad. Kongressverksamheten förväntas inte enbart via sin funktion vara attraktiv utan även genom sin arkitektur förstärka Helsingborgs konkurrenskraft inom näringsliv och turism."

Planen antogs av Kommunfullmäktige i Helsingborg i maj. "Vi har haft en bra dialog med länsstyrelsen under sommaren och jag är förvånad över den slutsats som de kommit fram till", säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Magnus Jälminger (M) till Helsingborgs Dagblad idag. Nu kommer kommunen överklaga Länsstyrelsens beslut till regeringen.

Projektet finansieras av fastighetsutvecklaren Midroc. Hotellet skulle drivas av Marriott, som på kort tid etablerat sig i Sverige med ett nytt hotell i Stockholm och ett i Malmö (i den gamla Saluhallen vid Lilla torg).

Nedan Midrocs snitt för att visa husens relation till omgivningen.