Välkommen till förorten
I helgen sändes Johanna Langhorst dokumentär "Tensta ligger mitt i Sverige", där hon beskriver sitt egent beslut att till flytta från stockholmsförorten Tensta sedan hennes son rånats två gånger men samtidigt konstaterar att "fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena". Om det skrev hon också en debattartikel i Svenska Dagbladet där hon skriver:
"Regeringen utredde nyligen om flyktingar verkligen skulle få välja bostadsort själva, med hänvisning till föreställningen att invandrare isolerar sig från det övriga samhället. Sanningen är det diametralt motsatta. Det är den svenska medelklassen som skyr integrationen."
Inlägg
9 kommentarer:
Kan efter sex års projektarbete* i Tensta mellan 1989 och 1995 se att Tensta är mycket integrerat och mångkulturellt. Det saknas endast riktiga svenskar - vad det nu är..
Förslag: Våga släppa kontrollen låt Tensta växa och utvecklas inifrån och tillåt Bokaler som ett generellt tillägg i detaljplanen.
Och det finns mer än så att tala om - förstås!
*Det finns rikligt med projektdokumentation, ombyggda kvarter och en dokumentärfilm att ta del av, för den som är intresserad.
De här frågorna är svåra att kommentera eftersom de är så ständigt diskuterade. Radioprogrammet är en tydlig signal om att krisen i "miljonprogrammen"(bor du i ett "miljonprogram"? - nytt sätt att använda ordet som förekommer i Langhorsts radiosändning) kommer att spetsas till ytterligare.
Två grupper söker sig från varandra. Det är inte ensidigt den ena eller den andra. Men planerare och arkitekter är de enda som kan påverka hur detta kommer att fortsätta.
Snillen spekulerar om Förorten, trevligt!
Det har hänt en hel del sedan 1990-talet, klimatet och de sociala problemen har blivit betydligt värre, arkitekturen förfaller under ansvarslöst förvaltande. Förorten har alltid varit en accelererad skådeplats för de aktuella samhälleliga strömningarna. Just nu utspelar sig det nyliberala mobbarsamhällets olika effekter. På 80-talet trodde vi på de ytliga fysiska effekterna, Förorten sminkades till oigenkännlighet; på 90-talet skulle det mångkulturella samhället manifesteras och arkitekturen erkännas; på 00-talet kom backlashen, i kursfallet för empatin hånades Förorten offentligt och fick skylla sig själv.
Rekordårens bostadsbyggande har haft maximal otur. Den strukturellt och estetiskt kollektivistiska och samtidigt exklusiva arkitektur och stadsbyggnad som efterkrigstidens gränslösa framtidstro producerade i megalomiskala har inte en chans mot 2000-talets (skenbart) individualistiska massmediaförenklade mainstreamkultur med alla globaliseringens värsta tics. Förortens fysiska struktur motverkar dess värsta problem. Dess stadsbyggnad och arkitektur förstärker isolering och gör integration och ett fungerande mångkulturellt samhälle till ett mycket avlägset mål. Miljonprogrammet är fantastiskt välarbetad stadsbyggnad och arkitektur, men så specialiserad och så otidsenlig att den blivit direkt skadlig. Kvaliteterna finns, men dom ligger dolda under fördomar och mediabilder.
Arkitektur är alltid politik. Arkitektur är alltid samhälle. En övertro på arkitektur och stadsbyggnad som en isolerad (och i grunden "god") kraft är precis den naivitet och självgodhet som skapade miljonprogrammet. Miljonprogrammet var inget misstag, inget övergrepp. Det var samhället som manifesterade sig, vår tro på det (enda) rätta i fysisk form. Vad har vi lärt av detta? Vad tror vi på idag?
Pär, menar du på allvar att de som producerade miljonprogramsområdena aningslöst trodde att resultatet skulle manifestera god stadsmiljö? Läs på bättre - och skilj då på den tidens retorik å ena sidan, eller smäktande arkitektbeskrivningar i tävlingsförslag. Frågan är vad aktörerna egentligen hade för bild av vad de producerade, och svaret är ju dels att kritiken mot Skärholmen och Rosengård kom relativt tidigt och var trovärdig redan från första början, dels finns många vittnesmål om att medvetenheten om bristerna var väl utbredd. "Förvaring" har bland annat den här kategorin bebyggelse kallats av samtida aktörer.
Att med dina ord miljonprogrammet skulle vara ett uttryck för arkitekters och planerares förmåga i största allmänhet är fullständigt ologiskt. Miljonprogramsområdena var aldrig någons vision och aldrig ett mått på vad god arkitektur och planering kan åstadkomma.
Om du lär dig skriva så skall jag läsa på. :-]
Och skriv gärna ut ditt namn, så vi vet vem du är.
Jag håller med Pär Eliaeson, om vi bara gör tillräckligt bra reklam för Förorten och låter den bestämma själv så kommer allting att lösa sig.
Sebastian
Sedan hur länge handlar debatten inte om innehållet utan om ekvilibristik? Analfabeter finns ju också. Deras åsikter räknas sannolikt då inte? Har du bytt sida Pär?
I många europeiska städer, Berlin bland annat, så lever invandrare och urbefolkning sida vid sida i staden, inte sällan in de å-så-älskade "sekelskiftshusen". I stockholm är man relativt säker på Östermalm och i andra mer homogena områden - det är inte fallet i Berlin.
Mångkulturens problem är varken arkitekturen eller urbefolkningens fel.
Gentrifieringsprocessen i Kreuzberg och Neukölln är å andra sidan numera långt ifrån smärtfri. Stigande hyror och utförsäljning av lägenheter skapar ett enormt missnöje bland det som du refererar till som urbefolkningen, senast i lördags gick ett demonstationståg mot gentrifiering genom Mitte. Samma process har tidigare homogeniserat Mitte och Prenzlauer Berg i stor utsträckning.
Själva gentrifieringsprocessen är i dagens samhälle en del av en stads utveckling, och kan i bästa fall spela en positiv roll genom att blanda olika befolkningsgrupper och skapa en lokal ekonomisk utveckling som istället för att tvinga bort folk bygger upp den lokala ekonomin. En stad som inte förändras dör. Dock kan processen ske långsammare eller snabbare beroende på en mängd faktorer. I en långsammare gentrifieringsprocess brukar vara lättare att åstakomma lokal ekonomisk utveckling, medan den snabbare varianten tenderar till att vara mer brutal mot lokalinvånarna.
Tidigare fortgick en långsam gentrifieringsprocess i Kreuzberg som blandade olika befolkningsgrupper på ett jämförelsevis smärtfritt vis, med lokal ekonomisk utveckling som följd, och skapade en heterogen stadsmiljö. De senaste åren har dock det faktum att Berlins ekonomi ligger långt efter södra Tysklands och övriga Europas, snabbat upp processen i Berlin, och i synnerhet i Kreuzberg, till en grad när den skapar homogena områden istället för, som i bästa fall, heterogena.
Naturligtvis är detta inte enbart en produkt av arkitektur eller urbefolkning utan beror till stor del på andra faktorer, som skydd för hyresgäster och ekonomiska förutsättningar, jobbmöjligheter och så vidare.
Skicka en kommentar