Det rivs på Kvarnholmen
Om du inte bor på södra Djurgården med sjöutsikt, kan du ha missat att Olof Thunströms silo från 1927 har rivits (presenterad i Arkitektur 1926, nr 12). Det gäller även en hel del andra byggnader på KFs gamla flaggskeppsö. Ön med livsmedels-industri och bostäder har befunnit sig i limbo sedan den ursprungliga verksamheten avvecklades och kooperationens byggnader samlades i KF Fastigheter 1991.
Ett antal projekt, utredningar och tävlingar har beställts under åren för att aktivera den ekonomiska potential man har tycks sig se, där, nära centrala Stockholm, vid vattnet. Men det var inte förrän 2006 när man rekryterade en ny finansdirektör från ett engelskt investmentbolag och skapade ett företag för exploatering av Kvarnholmen samt fick JM att köpa in sig för 350 miljoner, som processen accelererade.
Vad som tidigare var en unik miljö – kulturhistoriskt och arkitektoniskt – och som på andra platser i världen lätt hade kvalat in som världsarv, typ Zeche Zollverein i Essen, var relativt skyddat.
Nyréns antikvariska utredning från 2004 låg till grund för ett planprogram som var väl medvetet om platsens särart som den svenska modernismens nollpunkt, långt innan Stockholmsutställningen 1930. Men kombinationen av aggressiva fastighetsstrategier, Stockholms bostadsmarknad och en mycket svag kommun – Nacka – är allt annat än lyckad.
Thunströms silo som till en början skulle vara kvar, revs plötsligt i planprocessens steg tre, för att ersättas av »en grupp byggnader som anknyter i volym och uttryck till de tidigare byggnadsverken«.
Swecos vinnande förslag till bostadshus [1+2] på platsen präglas av en historielöshet och en osjälvständighet som förvandlar platsen till en gräll illustration av den kortsiktighet som är så typisk för mycket av det samtida stadsbyggandet. En skandal i skuggan av Slussendebatten.
Ett antal projekt, utredningar och tävlingar har beställts under åren för att aktivera den ekonomiska potential man har tycks sig se, där, nära centrala Stockholm, vid vattnet. Men det var inte förrän 2006 när man rekryterade en ny finansdirektör från ett engelskt investmentbolag och skapade ett företag för exploatering av Kvarnholmen samt fick JM att köpa in sig för 350 miljoner, som processen accelererade.
Vad som tidigare var en unik miljö – kulturhistoriskt och arkitektoniskt – och som på andra platser i världen lätt hade kvalat in som världsarv, typ Zeche Zollverein i Essen, var relativt skyddat.
Nyréns antikvariska utredning från 2004 låg till grund för ett planprogram som var väl medvetet om platsens särart som den svenska modernismens nollpunkt, långt innan Stockholmsutställningen 1930. Men kombinationen av aggressiva fastighetsstrategier, Stockholms bostadsmarknad och en mycket svag kommun – Nacka – är allt annat än lyckad.
Thunströms silo som till en början skulle vara kvar, revs plötsligt i planprocessens steg tre, för att ersättas av »en grupp byggnader som anknyter i volym och uttryck till de tidigare byggnadsverken«.
Swecos vinnande förslag till bostadshus [1+2] på platsen präglas av en historielöshet och en osjälvständighet som förvandlar platsen till en gräll illustration av den kortsiktighet som är så typisk för mycket av det samtida stadsbyggandet. En skandal i skuggan av Slussendebatten.
[Planprogram: PDF]
Inlägg
