fredag, september 23, 2011

Ragnar Östberg, Stockholms stadshus och samtider





Nu i dagarna kommer Ann Katrin Pihl Atmers monumentala bok om Stockholms stadshus. Där kan man läsa allt om vad som ledde fram till en av landets finaste byggnader. På bilden överst syns Östbergs tävlingsförslag för nytt Rådhus (som senare blev Stadshuset). Här kan man bland annat läsa om Ragnar Östbergs estetik och vad som formade den. Här finns fina citat, som det här om den svenska arkitekturen efter Tessins kungliga slott:

"De präktiga tegelverk som fasaderna uppvisa å Gripsholm och Uppsala gamla slott eller de förträffliga i granit och kalksten hopfogade murverken i Vadstena byttes ut mot den grötvälling som kallas puts-arkitektur och bakom sedermera låg all möjlig teknisk orenlighet".

Det där kan ju få en att tänka på samtidens bostadsbyggande, som Arkitekturmuseets Monica Fundin Pourshahidi kritiserade i en debattartikel i Dagens Nyheter i veckan: "I Stockholm ser nämligen i princip allt som byggts de senaste 20 åren precis likadant ut. Klonade vita lådhus med plastbalkonger i glada färger. Varför? Visioner, fantasi och variation verkar stå lågt i kurs".

Jag besökte själv i veckan Eriksberg i Göteborg, där putshusen stod bleka i höstregnet, två tegelhus av White i Brf Eriksbergsdockan stod ut i putssamlingen (Arkitektur 8/2010, till vänster på bilden ovan). Det är så klart inte bara en fråga om material, men om materialitet, närvaro i husets tillkomst, något som känns.

Tog oss från Eriksberg till byggandet av nya Hotell Post, ett omdiskuterat höghus vid Drottningtorget i Göteborg, som också är en efterlängtad nyöppning och renovering av Ernst Torulfs (som kom tvåa i tävlingen om Stockholms stadshus efter Ragnar Östberg) posthus från 1925, som är statligt byggnadsminne. Arkitekter är Semrén och Månsson. Den gamla kassahallen blir restaurang, bilden ovan visar vilken romantik man har att förvalta och förmedla.

När man sedan ser trettonvåningshuset som man kopplat på det gamla posthuset kan man åter tänka på Ragnar Östbergs bild av sin samtid, som han menade beundrade blandningar framför lagbundenhet och såg anledningen till detta "att man önskade sig mer frihet i formkompositionen".

5 kommentarer:

Anonym sa...

Kan inte redaktören ta en fotokurs?

Och vad betyder egentligen det sista stycket? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Kanske det behövs en språkvårdskurs också?

Visst låter man sig konstatera att putsgröten breder ut sig, det ser unga fröken Fundin också. Och bortom det? Kan det ha något att göra med arkitekturens reella makthavare och deras tekniska och ekonomiska strukturer? Lite journalistik kan vara på sin plats, inte bara amatörmässigt pseudofilosoferande med vaga referenser.

Anonym sa...

Dan, ge oss ett datum för tävlingen om Stockholms rådhus! Eller blev det omtävling när Stadshusinriktningen hade klarnat? Hur många år hade Östberg på sig att utveckla sitt projekt? Nästan tjugo år verkar det mellan det hideösa jugenförslaget överst som vi tackar gudarna för att vi sluppo och Stadshusets färdigställande 1923. Hur många år hade White behövt för att få ordning på Waterfront?
Skulle tro att om de finge tjuge att skissa på hade det blitt ok i st f som nu mest dumheter...

Arkitekt sa...

Jag håller med Anonym 2011-09-23 20:14, det är inte mitt fel när det blir fel, det är de andra som är dumma.

Dan Hallemar sa...

1907 bryts rådhusbeslutet upp, 1908 initieras stadshusprojekte. Östberg blev kvar i projektet, som krävde fler rum, och presenterade nya ritningar 1909.

Att arkitekter de senaste åren letar friare former är väl inte så dunkelt. Att även Östberg såg detta i sin tid tyckte jag var intressant. Jag tror också att vi, när vi släppt den samtida närsyntheten, kommer se att det i denna vilja finns dåliga och goda exempel. Och att det skulle vara en fördel om den diskussionen kunde komma igång redan nu.

afab sa...

@Anon 2011-09-24 22:15 "Hideösa jugenförslaget överst som vi tackar gudarna för att vi sluppo"

Själv blir jag imponerad av hur vacker ritningen är och av hur mycket detaljer Östberg och co. symfonerat ihop utöver det förmodligen ganska komplicerade programmet. Allt detta för en tävling.

Angående fotografierna från Göteborg slår det mig mest att bostadshusen är identiska tegel/puts till trots.

Hotell Post skulle nog se ännu mer vulgärt ut om designen varit mer lagbunden och kontextuell. För stort är för stort oavsett fasad och i vissa fall kan den banalt binära gammalt/nytt kontrasten verka för att dölja detta faktum och styra debatten mot "mjuka" politiskt mindre farliga vatten.