Tilbyggnad till Stockholms stadsbibliotek stoppad
Svenska Dagbladet uppger (uppdatering: nyheten släpptes först på kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg) nu att utbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek stoppas. Officiellt för att den blivit för dyr (1,4 miljarder istället för 800 miljoner) men Madeleine Sjöstedt menar att de också "tagit intryck av kritiken". Den svenska samtidens största arkitekttävling tycks därmed ha slutat i ett fiasko. Kanske för att den aldrig borde ha hållits. Röster höjs nu åter för att placera det nya biblioteket någon annanstans. Till exempel på Slussen.
Det senaste ett förslag som fanns med i tidskriften Arkitekturs special om stadsbiblioteket nr 1/2008. Där kunde man också läsa bland annat följande kritik mot förslaget:
Arkitekturhistorikern Nicholas Adams: "Vissa projekt är så skändliga att de inte ens borde kommenteras"
Arkitekten och skribenten Ola Andersson: "En tiovåningar hög och etthundratjugofem meter lång tillbyggnad som kräver att flyglarna i den ursprungliga kompositionen rivs skulle möjligen kunna motiveras om förslaget var av enastående kvalitet. Det är det inte. Att det är stort och av glas innebär inte automatiskt, som staden tycks tro, att det är nyskapande arkitektur på högsta nivå".
Arkitekturhistorikern Eva Eriksson: "Delphinium faller på flera punkter. Dess väldiga volym blir förödande för platsen och degraderar det gamla biblioteket till annex".
Inlägg
21 kommentarer:
Äntligen!
Nu kanske staden äntligen samla ihop sitt vett och sans och k-märka byggnaderna? Släng på stadshuset (den är inte heller k-märkt) också innan någon galen populist får för sig att försöka kladda på den byggnaden också.
Rädda biblioteksverksamheten i Asplunds mästerverk.
Mitt tävlingsförslag 0718+ wonderland tillgodoser ICOMOS och andras antikvariska krav och är betydligt billigare att genomföra. Se http://www.arkitekt.se/s26002/f3447?skip25556=1100
Ännu en havererad tävling. Ännu ett dåligt förslag med dåliga förutsättning. Ännu en svag och tyst jury. Ännu en skara poliktiker som inte kan stå bakom sitt beslut.
Jag förstår att champangekorkarna smäller i SAs kansli. Allt är bra som det är i Sverige. 'God arkitektur' vart man ser.
Hurra.
PS Bengt - tror du ditt skyddsrum kan inspirerar samtiden att vara en del av samhället?! Värre än någon överger du arkitekturens roll och möjlighet i staden.
Synd, jag tyvckte rätt bra om Delphinium. Funktionellt en klart överlägsen byggnad med den fantastiska kopplingen till observatorielunden.
Kära birdseed - vi är många som älskar Delphinium trots att det var smått chockerande när förslagsställaren vid prisutdelningen deklarerade att "detta är min första arkitekttävling" (mitt första pris hade väl varit ok). "Bra" med måttstocken svensk arkitektur anno 2009 är emellertid inte så intressant. Kontexten fordrar högre nivå än de snygga (men helt skissartade) samband förslaget redovisade. Nästan inget är löst av alla de nyckelfrågor en tillbyggnad till Asplunds bibliotek fordrar - ej heller så i den i steg II bearbetade versionen.
Har ni nån moderator, eller? Låta arkitekoniska rättshaverister marknadsföra sina egna patetiska tävlingsförslag... Suck.
Jo, men visst. Men Wonderland är ju så harmlöst att det är rätt så kul ändå. Är det inte just med en sådan tillåtande inställning som finalistförslagen i tävlingen ställer sig extra patetiska? För att inte tala om vinnaren. För att våga se det som är riktigt bra måste man våga se även det som är riktigt skitdåligt. Jag för min del känner lika varmt för wonderland och delphinium som för Asplunds byggnad (nu när faran är över).
Du är en storsint liten talgoxe...
Jag har redan försökt att kopiera den snygga tapeten på en vägg i min minimala hall, som ett slags arkitekturhistoriskt fragment, i stil med en gipsavgjutning av Parthenonfrisen, eller en tapet bestående av blad ur Eskil Sundahls 50-årsjubileums-vänbok, eller en tjock penna stulen från Janne Henrikssons övergivna kontorsrum.
Perverst?
Undrar Jag.
Strålande. Som fetisch ur arkitekturhistoriens svarta hål gillar jag verkligen Delphinium!
Skönhetsrådet enl. dagens DN/Ingmar von Malmborg, önskar driva frågan vidare om att rota i andra förslag från den dåligt organiserade stadsbibliotekstävlingen. Han utpekar ett annat av juryns finalistförslag som tänkbart: "Dikthörnan". Man måste fråga sig om inte juryns olika ställningstaganden nu är överspelade. Har man huggit i sten så har man och visat att man inte har omdöme - missat BIG till förmån för hans gamla praktikant ("Bookhill") etc. Däremot döljer sig ju en del kompetenta insatser i den grå övergivna massan: BIG, Henning Larsen, Simo Paavilainen.
Skönhetsrådet kanske dessutom bör överväga hur pass idiotiska utspel man vill göra så att man inte får oppinionen helt emot sig - exempelvis alla de ganska tunga, eller väldigt tunga, krafter som stoppat vandaliseringen av Asplunds bibliotekt. Ett tips om man så säger till förmån för rådets fortsatta existens...
Missar man BIG och Henning Larsen har man rätt gott omdöme... :-]
Det väsentliga svaret som tävlingen har gett är: programmet är inte lämpat för platsen. Lämna det så.
Det är inget fel på Dephinium, men som det heter i Master mind, rätt färg men på fel plats.
HÄR FINNS STOFF FÖR EN NY SVENSK GULDÅLDER
Det blir mer och mer tydligt att vi inte skall ägna oss åt de "heroiskt" storskaliga projekten längre. Det finns inga riktiga uttrycksmedel för detta. Vår tid är individualistisk. Vi orkar inte lyssna på pretantiösa symfonier. Det finns ett roligt arkitekturprojekt vid Valhallavägens norra ände, där en sockelvåning byggts in med ett helt avvikande och mycket personligt tilltal. Det är här, i den lilla skalan, som svensk arkitektur fungerar idag. Villor, möbler och inredningar ger oss lust och stimulans, storskalig monumentalitet skrämmer. Nya jätteprojekt kommer inte ge oss en ny arkitektur. Underliggande ekonomiska förutsättningar, som 3D-fastighetsbildning, tillgång till billig arbetskraft mm. talar för ett småskaligt mångfald. Där har vi redan kommit långt! Om vi kunde formulera vår avoghet för det storskaliga tydligare skulle vi vara först med att bryta ny mark på den internationella arkitekturscenen. Inget behöver importeras!
Håkan
Förstår inte hur man ska undvika det storskaliga om man ska komma tillrätta med bostadsbristen. Och om allt är småskaligt, vad med urban sprawl och klumpiga klimatavtryck?
Det nya kan spira i varje vrå med duktiga formgivare. En takfot med en oväntad knorr kan förändra den alldagligaste villan.
Håkan
Varför blir inte Hanada inbjuden till något annat prestigeuppdrag i Stockholm? Hon har ju bevisligen meriterat sig i en viktig allmän arkitekttävling med rekordmånga deltagare. Det har inte Johan Celsing, som ändå får rita förslag till krematorium på Skogskyrkogården.
Tjej
Om tusen flugor inte kan ha fel om det gastronomiska värdet i hundskit - varför skulle tusen arkitekter ha fel om att en tillbyggnad till en av världens mest berömda byggnader på två A1-planscher är ett gyllene tillfälle att ge sig ut på tävlingsarenan - för kanske första gången till och med?
En tävlings storlek är inte vad som meriterar. Sänk inlämningskraven ännu mer - vad sker då? Jo, du får ännu fler förslag - kanske så många så att du verkligen har "världens största tävling"(vilket är en myt arrangörerna försökt sprida om tävlingen). Dessutom får du förslag som ännu mindre än i stadsbibliotekstävlingen kommer i närheten av att ha börjat studera problemställningen på allvar.
Intressant att mycket av debatten handlar om (den problematiska) storskaligheten i Delphinium. Varför sägs så lite om BIG:s/Dilligentias planer på tomten intill (läkarhuset). Där kan man prata om "out of scale"!
Och Ola Andersson; Att det är stort och av glas innebär inte automatiskt att det inte kan vara nyskapande och bra och framför allt inkännande.
Heike Hanada har förvisso uppfunnit tampaxarkitekturen, men det innebär inte att hon har ett beprövat gestaltningskoncept för överstora och helt släta glasvolymer i bästa innerstads- och riksintressekontext. För att trovärdigt kunna föreslå en gigantisk "låda" och inte mycket mer behöver man visa betydligt mer än Hanada. Herreros som nyligen utmärkt sig i Oslo med en förenklad volym har med sig ett helt förhållningssätt till den släta volymen. Toyo Ito och Herzog&deMeuron är andra. Men detta? Se på Stockholm Waterfront building vad den stora skalan innebär i händerna på medelmåttor.
Skicka en kommentar