fredag, januari 25, 2008

Film: Fountainhead



Gary Cooper som Howard Roarke i filmatiseringen av Ayn Rands The Fountainhead. Från 1949. IMDB.

3 kommentarer:

Danyal sa...

Skitbra film! Där har vi allt i ett liten nötskalet, Pelle!

Pär Eliaeson sa...

Tack för den filmupplevelsen. Mycket tänkvärt.

Peter sa...

"När Jørn Utzon och hans kollega Mogens Prip-Buus var på besök i Höganäs AB, byggnadskeramikfabriken, stötte de helt oväntat på Sigurd Lewerentz. De bugande sig djup för mästaren, som Utzon mycket träffande kallar honom, och precis när Utzon gjorde det blev han klar över att operahusets takbeläggning skulle ligga diagonalt". (Ur To Huse på Mallorca).

Sigurd Lewerentz är 1900-talets störste svenske arkitekt. Han förföljdes av sina svenska arkitektkollegor och fråntogs uppdrag och tävlingspriser. Uppdraget till Uppsala domkyrka miste han pga hög ålder. Då han hade han ännu inte påbörjat sina främsta uppförda verk. Lewerentz stora besvikelser fick honom att helt lämna arkitekturen i över ett decennium. Jag kan inte låta bli att undra hur en man som Lewerentz hade utvecklats om han levt i ett kulturland.

Anders Wilhelmson har varit representerad på Internationella Arkitekturbienalen i Venedig ett flertal gånger, dock aldrig genom svenska arkitekturmuseets försorg - utom genom det finska (!) och biennalen själv. Trots en stor produktion och villiga byggherrar stoppas hans projekt av - just det - hans kollegor, de svenska arkitekterna.

Thomas Sandell fick uppleva kraften i en vertitabel hatkampanj i de svenska dagstidningarna. Tycka vad man vill om badhuset - det ska man göra - men på vilka grunder?
Fåtalet vet att DNs grafik är grava förvanskningar av projektet, beställa av Maria Schottenius, DNs kulturredaktör. Var fanns kritikens av hennes behandling? Ingen arkitekt reagerade, ens när Mats Wiklund skrev "Det är ett montage men visar verkligheten som den kommer att se ut". Vad kan Wiklund rimligen veta om det?

Visst finns en och annan Roark, även i Sverige. Men vem står upp till deras försvar? Varför smutskastar vi våra främsta? Sedan förvånas vi över den dåliga behandlingen vi själva ges. I ett arkitektursverige som mest påminner om ett segdraget avsnitt av Antikrundan undrar jag - vad ska framtiden bevara från vår tid?