Ett stadsmanifest och Hjalmar Mehr
I senaste numret av tidskriften Arena lanserar Karin Bradley, doktor i samhällsplanering, och Ola Broms Wessel, arkitekt på arkitektkontoret Spridd, ett möjligt stadsbyggnadmanifest för en rödgrön allians.
De önskar se ett återvändande till den socialdemokratiska stadsbyggnadstraditionen med "kollektivitet och hög bostadsstandard för alla" och vänder sig emot den, som de menar, apolitiska visionen om "promenadstaden" och "kvartersstaden". I deras vision finns "flera centra med olika kvaliteter och kännetecken snarare än ett maktcentrum där innerstaden står som norm för byggande."
Möjligen vänder de sig emot just sådana sanningar som de som Centerpartiet för fram i SvD idag, att "högre hus och tätare exploatering innebär att det blir fler möten människor emellan".
Bradley och Wessel pläderar för att en rödgrön stadspolitik ska gilla miljonprogrammet och "i stället för att bygga om dessa till kvartersstadsliknande strukturer: utgå från och förstärka de kvaliteter som finns - lokala centra, medborgar- och kulturhus, gemensamhetslokaler, tvättstugor, mjölkbutiker, de bilfria stråken, öppna lek- och picknickytor, närhet till grönska och möjlighet till närrekreation, odling och lokala kretslopp."
Som av en händelse ger bokförlaget Atlas, som ingår i Arenagruppen, nästan samtidigt ut Björn Elmbrants bok om en av den socialdemokratiska stadsbygnadspolitikens förgrundsfigurer i Stockholm Hjalmar Mehr. Boken heter "Stockholmskärlek". För alla som går omkring med en tagg i sidan till Hjalmar Mehr, för almstriden och citysaneringen, kan den läsas som en väg till förståelse.
Mehrs drevs av en vision om ett stadsbyggande för de som på Göran Hägglunds nyspråk skulle kunna kallas "vanligt folk".
Hjalmar Mehr hade svårt för kritiken mot cityomvandlingen från sådana som akademiledamoten Lars Gyllesten. Inte minst, menar Elmbrant för det de representerade. I ett privat brev till Olof Lagercrantz deklarera Mehr sin avsmak för "den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen ... än de människor för vilka vi bygger och skapar".
Och hur ser ett stadsbyggnadspolitiskt manifest för de människor för vilka vi bygger och skapar ut 2010? Se där en valfråga att besvara. Inte minst om socialdemokratin menar allvar med att återta väljarna i storstäderna. Väljare som man nu, enligt en krönika i Dagens Nyheter av Peter Wolodarski häromdagen, riskerar att helt tappa bort eftersom deras politik enligt Wolodarski är "storstadsfientlig".'
Uppdaterat: Yimby Stockholm argumenterar mot Wessel och Bradley här.
Inlägg
26 kommentarer:
Bra att vänstern äntligen försöker formulera var den står. I klartext: det som har skapats av socialdemokratiska politiker är gott, och det som skapas av borgerliga politiker är dåligt. Det är den goda avsikten och den egalitära retoriken som räknas, inte resultatet. Att citysaneringen innebar en massiv fördrivning av s.k. vanligt folk, till förmån för korta avstånd mellan näringslivseliten och statsmakten, det spelar ingen roll, eftersom Mehr hade en vision.
Inte heller spelar det någon roll att planeringen av miljonprogrammets områden i många fall förstärker de problem som invånarna har - eftersom utbyggnaden skedde under välfärdsstatens uppbyggnadsfas, och under socialdemokratiska regeringar, så får ingen diskussion föras om de problem som flera av dess områden faktiskt dras med. Det enda som får göras är att förstärka den struktur och de kvaliteter som finns, att försöka tillföra nya kvaliteter eller ifrågasätta befintliga strukturer är att bedriva borgerlig politik och därmed förkastligt.
Stadsbyggandet värderas då utifrån vilka som beslutar om det, och utifrån vilken ideologi besluten fattas. Med en sådan genomideologiserad syn på stadsbyggande är det onödigt att analysera den fysiska miljön, eller att ens låta utbildade planerare sköta den fysiska planeringen. Enligt Bradley/Wessel blir lika bra om entreprenörerna tar hand om hela samhällsplaneringen, så länge besluten fattas av socialdemokratiska politiker. Kunskap är ointressant, allting är ideologi.
Som jag skrev, det är bra att vänstern förklarar var den står i stadsbyggnadsfrågorna. Hjalmar Mehr verkar vara ett mycket passande val av symbolisk galjonsfigur.
Därför är det väl en hel del som talar för att själva idén att göra stadsbyggadet till politik är destruktiv. En ganska tydlig enighet finns om en fördelning inom exempelvis bostadsbyggandet på olika upplåtelseformer - låt vara att viktningen kan skifta. De strukturella konsekvenserna av olika planeringsgrepp kan vara mer väsentliga än deras eventuella politiska valörer. Att överhuvud taget få exempelvis Stockholmsområdet att fungera är en större och långsiktigare fråga än att man bör göra den till partipolitik - särskillt som denna oavsett politisk färg tycks bestå i ett svassande för samma "kreativa klass" någonstans i mitten.
Och då befinner man sig i en situation där inte minst just retoriken blir av betydelse; varför vi vill saker och företar oss saker. Skiftande bevekelsegrunder för kanske likartad politik - men även faktiskt det en skillnad.
Visst, det är genant att skillnaderna inte är större. Men det är den som begriper och accepterar det som kommer att lyckas. Inte den som försöker ta ut svängarna.
Om Merkurius är icke-vänster, är jag glad att jag är vänster.
Oj, vad krångligt det här verkar. Politik: höger och vänster, uppåt och nedåt. Ism och ideologi. Roligt nog läste jag fel när jag skummade "Anonyms" tankegångar (från kl. tio): En fördelning inom exempelvis bostadsbyggandet på olika upplevelseformer! Ja, en sådan felläsning tror jag på! Vi; eller åtminstone de yngre krafterna med lite ork kvar, måste bjuda till och skapa de spektakel som är möjliga idag. Glöm Hjalmar Mehr, miljonprogrammet och för den delen kvartersstaden. Varför inte blanda friskt, och framför allt: bjuda på form! Det tycker människor är roligt och det är anledningen till att de flesta av oss arkitekter valde det här yrket från början.
Form! Hör ni det?
Inger
Pär Eliaeson: Den moderna Stockholmsvänstern, "latte-vänstern", är alltid glad över att vara just vänster. Självbelåtenhet kallas det på vanlig svenska.
Men har man inte lärt sig från de tidigare misstagen. "Öppet och grönska" leder till det vi har idag: Totalseparerade förorter som suger åt sig segregering som svampar suger åt sig vätska.
En förutsättning för att vi ska lösa dagens problem med segregering är att vi skapar bättre sammanhang mellan dagens isolerade betongförorter. Att tro något annat är som att skjuta sig i foten. Frågan är varför Bradley o co vill skapa ett samhälle där vi ytterligare spär på segregering? I vems tjänst undrar man? Skulle det gynna den sk. "arbetarklassen"?
Det är tydligt att Bradley står för en dogmatisk falang inom stadsbyggnad (även om det är tveksamt om ordet "stad" kan tas i bruk när det gäller Bradley). Man får verkligen hoppas att vänstern inte går i denna fälla. Det tar oss kanske ett halvsekel att reparera de skador som den modernistiska stadsplaneringsprinciperna har åsamkat Stockholm. Låt oss reparerade de nu istället för att förvärra ytterligare.
Önskvärt vore ju att både Pär och Inger kunde vara relativt nöjda oavsett vem som sitter i stadshuset, och så har det periodvis varit. Att "blanda friskt och bjuda på form" är väl snarlikt att släppa alla viktiga beslut till entreprenörerna i likhet med Merkurius synsätt.
För att kunna öppna för både upplåtelseformer och upplevelseformer behövs framför allt en övergripande planering. Inom ramen för denna kan satsningar ske med olika inriktning beroende på stadshusmajoriteten. Men något radikalt annorlunda vis att bygga stad på lär inte uppstå berodende på om man röstar rött eller blått i valet - inte önskvärt heller.
Bradley & co är typisk stockholmsk boutiquevänster. Bradley har t.o.m. skrivit en avhandling om att rika människor på Östermalm förbrukar mer resurser än fattiga människor i Tensta, och utifrån det hävdar hon att Tensta är en mer hållbar stadsmiljö än Östermalm. Som alltid, människor ser det de vill se. Men jag förstår att sådana resonemang går hem hos Arenagänget, som aldrig tröttnar på att identifiera olika ”marginaliserade grupper” och göra sig till talesmän för dem. Bradleys forskning är väl en oundviklig konsekvens av den akademiska friheten och den nutida trenden att romantisera utanförskap. När får vi se den första doktorsavhandlingen om ett queerperspektiv på utfackningsväggar?
Pär Eliaeson, jag är både icke-vänster och icke-höger när det gäller stadsbyggnadsfrågor och det aktuella utbudet av stadsbyggnadspolitik i Stockholm. Inget av partierna i stadshuset har någon stadsbyggnadspolitik som lockar mig. Innebär det att du även är höger, och glad över att vara höger?
Ditt inlägg är ganska typiskt för många människor, både på vänster- och högerkanten, som har väldigt bråttom att etikettera sig själva och sin omgivning politiskt. Men om du kan bidra med någonting intressantare än att definiera dig själv i allmänpolitiska termer så är du välkommen att delta i diskussionen.
Och Anonym 03.32: jag anser inte att samhällsbyggandet ska överlåtas till byggarna. Det jag skrev var att om man som t.ex. Karin Bradley har en helt ideologiserad syn på stadsbyggande så går det i princip att lämna över all planering till byggarna, så länge ”rätt” politiker sitter vid makten och fattar besluten. Personligen tycker jag att det är ett idiotiskt synsätt, eftersom sambanden mellan stadsbyggande och ideologier är betydligt mer sammansatt än vad Bradley verkar ha förstått. Och det är verkligen inte ideologisering som saknas i stadsbyggnadsdiskussionen i Stockholm.
Anonym 2010-03-03 10.40 - du formulerar dig elegant. Och kul. Men jag sympatiserar faktiskt mer med Bradleys analys av frågan om vilken miljöpåverkan medelmuhammed har i Flempan kontra Ullapulla von tupp på Karlavägen...
@Anonym 14.38: Visst kan man jämföra hur mycket medelmudhammed och medelsnuus påverkar miljön, och visst kan man sympatisera med en sådan undersökning. Men vad säger det oss om hur stadsmiljön påverkar miljön?
Jag skulle säga att det är precis vad det gör - säger alltså. Dom som bor i Tensta, Rinkeby och Gårdsten borde fan i mig ha ekorabatt på flyget till Thailand (men hur många skulle utnyttja den - Thailand är väl mer segregerat än Stockholms skärgård snart map svenskar av "utländsk härkomst".)
Tja, visst kan du ge fattiga människor som lever resurssnålt en rabatt på flyget, om det är en eftersträvansvärd reform. Men vad har det med stadsmiljöns utformning att göra?
Ja, det är väl en värderingsfråga det. Men min syn på saken är att där man bor med både gott samvete och god livskvalitet och dessutom har rabatt på Thailandsplanet behöver man inte skämmas för sig. Rent arkitekturpsykologiskt är det själva måttet på stadens skönhet. Skönheten ligger som bekant 'i betraktarens öga' (och i kompisens som blir avundsjuk på Thairabatten) och plötsligt vart miljonprogramsområdena inte längre stigmatiserade utan snarast hedervärda..vem vet, kanske åtråvärda???
Anonym här vill att vi ska försöka få de boende i betongförorterna att trivas där, genom att vi ska övertala dem om att de är bra. Och prata om hur bra stadsmiljö det är
Om det nu är så att de trivs där så undrar man varför genomströmningen är så stor. Varför flyttar de som kan därifrån?
Om det verkligen var så att det är de som bor där som argumenterar för att det är det är hur hur området omtalas som skapar dess kvalitet så skulle det vara ett giltigt argument. Nu misstänker jag dock att den anonyme debattören valt att inte bo i någon betongförort. Denna kan utifrån sin argumentation fråga sig själv varför den inte bor där. Det är faktiskt inte så lite föraktfullt att försöka föra andras talan på detta sätt. Detta om något är att stigmatisera och marginalisera.
Hur kan det komma sig att det är just i betongförorter som man är mer öppen för förändringar. NIMBYism är ett rätt okänt fenomen i ex Rinkeby. Hur många av Rinkebys invånare motsätter sig att Rinebystråket görs om till en stadsgata (med bruten trafikseparation)? Nej just det.. ingen.
Hur många av de boende vid Malmvägen protesterade mot de borttagna gångbroarna? Nej just det.. Ingen.
Varför är just de boende i betongförorter så öppna för förändringar? Ja just det. De vill gärna se en förändring som skapar en bättre stadsdel/förort.
Den anonyme här vill tydligen inte att de boende i betongförorterna ska ha rätt till bättre stadsdelar.
Niklas 2010-03-03 23.33,
Jag ser inget hinder för Både rabatt på Thailandsplanen Och de åtgärder du förespråkar. Men de facto är en hel del miljonprogramsmiljöer helt ok även om andra inte är det. Vad jag menade är att, i just frågan om stadens miljöpåverkan finns en moralisk poäng i Bradleys synsätt: Människor som lever under knappa omständigheter har också relativt sett mindre på sitt samvete ekologiskt - och det borde de premieras för. Miljonprogramsboende kan vara frukten av segregation, men det är också nära på en livsstil.
@Anonym 23.05 och 02.45: Rabatter på flyget har ingenting med utformningen av stadsmiljön att göra. Du gör exakt samma misstag som Bradley, att blanda ihop olika frågeställningar. En eventuell flygrabatt, om det nu är ett klokt sätt att använda statliga skattepengar (för hur skulle den annars finansieras?) borde rimligen ges till alla som lever tillräckligt resurssnålt, oberoende av vilken gatuadress de har. Utformningen av stadsmiljön kan i sin tur underlätta eller försvåra en resurssnål livsstil, och stadsmiljöns konkreta utformning bestäms av den aktuella kommunen. Det är lite viktigt att kunna hålla isär så pass väsensskilda saker som statliga subventioner och kommunal fysisk planering om diskussionen ska bli meningsfull. Och dina förhoppningar om att en flygrabatt skulle vara en mirakelkur för impopulära områden låter ganska naiva. Bradley har möjligen moraliska poänger, men framför allt har hennes resonemang logiska brister. Det räcker inte med självbelåten moralism och rättfärdighet för att lösa de problem som många människor som bor i miljonprogrammets områden faktiskt har.
Din generalisering om miljonprogramsboende som en livsstil är obehaglig i sin förenkling, det låter som någonting från en av våra mest världsfrånvända ultraliberaler. Dels är miljonprogrammets områden och de som bor där för olika för att det ska gå att tala om en enda livsstil, dels är det långt ifrån alla som har haft möjlighet att välja var de vill bo. Att alla som bor i miljonprogramsområden skulle leva extremt resurssnålt stämmer inte heller, däremot tenderar fattiga att förbruka mindre resurser än rika eftersom de har mindre resurser att förbruka. Om vi tar Karin Bradleys resonemang på allvar borde vi alltså sträva efter att fler människor ska bli fattiga, det vore det bästa för miljön.
Relationen mellan inkomstnivå och valet av bostadsmiljö varierar mellan olika städer, minst sagt. I Nordamerika finns det gott om städer där alla med någon slags valmöjlighet undviker att bosätta sig i innerstaden, som är en plats för de allra fattigaste. Många av de som har möjlighet att välja bor i lamellhusområden som ser ut ungefär som de södra delarna av Tensta, fast lägenheterna är större och befolkningen mer homogen. Man kan naturligtvis tolka detta som att utformningen av stadsmiljön inte spelar någon roll, och att det enda viktiga är att marknadsföra impopulära områden så att de blir populärare. I så fall bör man nog inte arbeta som arkitekt eller planerare, utan som copywriter.
Anonym 2010-03-04 11.16,
Det var värst vilka omfångsrika tolkningar och teorier. De får stå för dig. Visst kan det vara så att flygrabatten helt ska relatera sig till levnadsvillkor oberoende av plats. No big deal, lugna sig lite.
Men citatet nedan får du ta tillbaka:
"..däremot tenderar fattiga att förbruka mindre resurser än rika eftersom de har mindre resurser att förbruka. Om vi tar Karin Bradleys resonemang på allvar borde vi alltså sträva efter att fler människor ska bli fattiga, det vore det bästa för miljön.
Det är väl bara tramsigt att göra sådana påståenden - inte?
Nu har jag läst på lite och tycker att jag känner igen den typ av idealister som Bradley och Wessel verkar vara. Hade det varit -68 hade de sprugit runt med flygblad och den unge Marx texter. Romantiskt kan man tycka. Jag fick nog på Vietnamkongressen i Berlin samma år.
Inger
@Anonym 16.54: I det här fallet är det Karin Bradley och ingen annan som står för tramsigheterna. Bradley har en bra poäng när hon pekar på diskrepansen mellan självbild och verklighet hos de människor som reser till Thailand eller Afrika på semester varje vinter, och samtidigt tror sig vara miljövänner för att de köper ekologiskt odlade tomater. Tyvärr försvagas den poängen av att hon på ett olyckligt sätt försöker koppla samman människors inkomster och ”ekologiska fotavtryck” med stadsdelen som de bor i. Människor sitter inte ihop med miljön de bor i, och det missar Bradley. Även om de rika bodde i Tensta och de fattiga på Östermalm så skulle de rika fortfarande resa utomlands på semester, eftersom det är de som har råd.
Att påstå att Tensta skulle vara en mer miljövänlig stadsdel än Östermalm därför att de flesta som bor i Tensta inte har råd att åka till Thailand över nyår är med andra ord ett logiskt magplask – det är lika galet som att ta ett exempel med en person som åker buss till jobbet och reser till Sydafrika varje vinter, och en annan som kör bil till jobbet men stannar kvar i Sverige över jul och nyår, och att utifrån detta hävda att bil skulle vara ett mer miljövänligt transportmedel än buss. Att människor reser långt på semestern beror på att de har råd, inte på vilken slags stadsmiljö de bor i. Stadsmiljön kan underlätta eller försvåra för en miljövänlig livsstil, men det har ingenting med våra semestervanor att göra.
Åtgärder på nationell nivå, som t.ex. en höjning av skatten på flygresor, vore ett enkelt sätt att minska incitamenten för långväga semesterresor, men det föreslår inte Bradley. Hon lägger allt ansvar på den enskilda individen. Och hon lyckas inte visa att behovet av solsemester i januari skulle vara mindre för människor i Tensta än för de som bor på Östermalm. Den logiska konsekvensen av hennes resonemang blir därför att den totala miljöbelastningen minskar om människor får mindre pengar att röra sig med, så att de inte har råd att åka till Thailand eller Afrika på semester. I klartext: det är bra för miljön om fler människor blir fattiga, för då har de inte råd att åka på utlandssemester.
Att sedan skattesubventionera fattiga människors flygresor är knappast någonting som minskar den totala miljöbelastningen. Men det kanske inte var det som var din avsikt heller? Under alla omständigheter återstår det för Karin Bradley att visa att stadsmiljön i Tensta leder till mindre miljöpåverkan än stadsmiljön på Östermalm. I alla fall om hon menar allvar med sin artikel i Arena.
Nu har även Yimby uppmärksammat artikeln i Arena: http://www.yimby.se/2010/03/tat-blandstad--nej-tack_881.html
Nu har även Yimby uppmärsammat artikeln i Arena: http://www.yimby.se/2010/03/tat-blandstad--nej-tack_881.html
Anonym 2010-03-05 12.43
Jag förstår vad du menar och självfallet har du delvis rätt. Men jag skulle tro att även Bradley, trots den rent logiska motsägelsen, delvis har rätt.
Visst finns det en rörlighet mellan stadsdelar och boendeformer, men det finns också segregation och mer än livslånga traditioner och band mellan folk och deras boende.
Till någon del är vi tillhöriga de stadsformer vi är hemma i och de tillhöriga oss. Att bo i ett bestånd som miljonprogrammet innebär att omge sig med väldigt enkla byggnader som underhålls extensivt och som kostas på väldigt lite decennium efter decennium. Det är till och med så att periodvis har de kommunala bostadsbolagen tagit ut stora vinster ur miljonprogramsområdena i stället för att ackumulera för underhåll.
Att bo på detta sätt är att bekänna sig till en livsstil som är lowcost. För mig sträcker sig Bradleys poäng längre än till att sätt fingret på en öm punkt hos den allt mer koketta och egotrippade "kreativa klassen" av det slag du beskriver.
Det mest beklämmande med den här artikeln är det sätt på vilket ett par representanter för en ung, drivande generation arkitekter och planerare manifesterar sin ängslan och oförmåga att generera nytt tankegods genom att retirera in i unken nostalgi.
Frågan är inte om man skall satsa pengar eller inte i miljonprogrammen, utan varför dessa skall tjäna som modell för framtida stadsbyggande. De kvaliteter som finns i våra nedslitna förorter finns inte där pga planeringen utan trots den. Att "bekänna sig till en livsstil som är lowcost" behöver nödvändigtvis inte innebära att man valt den själv.
"Flerkärninga demokratiska stadsstrukturer" Vad är detta? En fysisk omtolkning av demokrati och decentralisering? Varför skulle en utglesad stad med större avstånd människor emellan vara vare sig mer demokratisk eller mer resurssnål? Artikeln motsäger ju sig själv när den beskriver innerstadens strukturer som just tät och med kortare avstånd. Kritiken av innerstaden blir ju då bara en funktion av författarna jämställer innerstad med välbärgade människor=borgerliga väljare och ytterstaden med mindre välbärgade=vänster. Vad händer om man ger mindre bemedlade medborgare i förorten (eller innerstad för den delen) påtagligt större ekonomiska resurser? Minskar eller ökar konsumtionen? Resurssnålhet av nöd, snarare än medvetenhet, tror jag är verklighet för många i samhällets marginal.
Som tidigare verksam utanför Sverige (och framförallt Stockholm) slås jag gång på gång av den obegripliga iver att genompolitisera samhällets fysiska planering, trots de fatala misstag som begicks för inte så många decennier sedan. Att gå så instrumentellt tillväga som man gjorde under miljonprogrammets dagar har skapat ett stigma som idag resulterat i ett överdrivet ängsligt och tidsödande planförfarande, med fokus på konsensus framför kvalitet. Detta om något hindrar exempelvis utbyggnad av bostadsområden vilket i sin tur driver på priser och segregration. Att då stå och ropa på mer överstatlighet i form av regionala planeringsorgan blir ju totalt befängt, likaså utlokalisering av myndigheter mm. Hur resurssnålt är det att öka avstånden mellan olika beslutsorgan?
Om man vill introducera ett nytt sätt att förhålla sig till stads- och samhällsplanering så borde detta rimligen gälla en hel stad, inte delar av den. Stadsplanering är en långsam process som måste fungera utan partipolitisk bindning.
Att man till viss del vill ge ett erkännande åt en generation byggnader och framhålla moraliska valörer kring olika livsstilar är långt ifrån samma sak som att dessa fornlämningar ska hållas fram som ideal för nyplanering. Jag trodde att det liksom inte kunde feltolkas, men det kunde det visst...
Tryggve, vilket underbart inlägg from outer space. Ingen har säkert på decennier varit inne på den här spalten, men desto trevligare att du tycker till här i tystnaden. Du har säkert helt rätt dessutom!
Skicka en kommentar