Arkitekturmuseet får utökat uppdrag?
Ge Arkitekturmuseet ett utökat uppdrag. Byt namn på det. Flytta ut arkivet och låt i stället Svensk Form flytta till lokalerna på Skeppsholmen, så skapas basen för ett nationellt centrum för hela formområdet.
Det anser Rådet för arkitektur, form och design som till kulturministern sent måndag eftermiddag överlämnade sitt förslag om hur kvaliteten inom rådets ansvarsområden ska kunna tillvaratas i framtiden.
Förslaget ser vid en första anblick ut som en jätteseger för dem som vill betona samtidens och framtidens arkitektur och en lika stor förlust för dem som nu ser museets traditionella uppdrag flyta ut i intet, nämligen att vårda och visa samlingarna. (Om rådets förslag går igenom kommer exempelvis allt ritningsmaterial sannolikt att uppgå i Riksarkivet.)
Arbetsnamnet på den nya institutionen är rubrikvänliga ”Centrum för arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön”. Den föreslås kunna fungera från den 1 januari 2009. Regeringen föreslås i ett andra steg inrätta en federation bestående av Statens konstråd, Nationalmuseum, Svensk Form, SVID och Röhsska museet, som ska börja verka från och med den 1 januari 2010. Den senare anses viktig för att uppnå sådant som regionala synergieffekter. Rapporten finns här >> PDF.
Inlägg
26 kommentarer:
Är väl en bra inriktning med ett samlat tänkande, men det är lite bekymmersamt för Röhsska som redan i dag har ett nationellt uppdrag som går inom flera av dessa områden. Vem ska göra vad? Hur samarbeta? Och borde inte arkitektur vara värd ett eget center? Se på Köpenhamn som har Danskt arkitekturcentrum samt det nya designcentret - båda lockar besökare.
Great, äntligen fattar kulturen att de böehöver förnya sig! Arkitekturmuseets chef, Bitte Nygren, överrakskar med sin positiva inställning. Jag undrar just vad personalen tycker men museet finns till för hela Sveriges befolkning och INTE bara för arkitektureliten som är liten! Om museet ska överleva är detta det enda rätta. Bravo!
Visst är det en bra idé att kopiera det Danska konceptet! Förhoppningsvis leder det till utveckling även i Sverige. Men innan vi har en efterlängtad mötesplats kan vi underhålla oss med att läsa rådets rapport.
... "Kvalitet inom arkitektur, form och design uppstår när funktion, form och hållbarhet samordnas till en meningsfull helhet. Helheten är, till skillnad från delarna den byggs upp av, i en väsentlig mening omätbar." ...
Vem skulle försöka mäta kvalité hos konst, litteratur eller musik efter vetenskaplig modell? Det påminner mest om den förstoppade och autkoriäre engelskläraren i matinén "Döda poeters sällskap", som med ett diagram försöker belägga poesins betydelse.
... "Det rådet vill poängtera är att omätbara kvaliteter inte har ett mindre värde bara för att de inte kan mätas." ...
Visst är det bra att en professor vid en av våra arkitektskolor upptäckt att även arkitekturen har en sinnlig dimension - starkt förbunden med all mänsklig aktivitet. Trots att det framstår motvilligt, tycks man ändå acceptera att en egenskap kan existera utan att den på ett enkelt sätt kan parametrieras.
Men det finns ingen "omätbar kvalité" - det finns bara kvalité som aldrig borde mätas! Det enda man kan glädjas åt att de tekniska högskolorna inte ansvarar för utbildningen av våra målare, skulptörer, fotografer, författare, musiker osv.
Men vikitigare än så, illustrerar rådets tankegods hur skevt det svenska arkitekturperspektivet blivit. Ska vi någonsin komma ikapp våra grannar så måste en betyligt rikare och bredare arkitektursyn till. Och svenska arkitekterna arkitekterna måste få ett språk för, och en meningsfull dialog om, arkitektonisk gestaltning. Då slipper man famla i mörkret, sökande efter någon mystisk, omätbar kvalité som tydligen finns där - trots att den inte kan mätas.
PS Rapporten är annars en bra nyhet för svensk arkitektur! Den innhåller också flera fina analyser och konstruktiva slutsatser som rådet ska ha en stjärna för - *.
PPS Vi hoppas innerligt att centret innehåller ett riktigt bra bibliotek - även där kan synergier uppstå!
Det är verkligen näpet med arkitekters romantiska svärmeri för och mysticism kring arkitekturens "omätbara värden". Att acceptera arkitekturen som hantverk och samhällskultur är bara för banalt och enkelt, eller hur? Då blir inte arkitekturen (och arkitekten) fin nog, antagligen.
Att arkitekturutbildningen finns på de tekniska högskolorna är välgörande. Arkitektur är inte konst. Det är bara alla de misslyckade konstnärerna inom arkitektkåren som lever i den krampaktiga illusionen.
Peter (efternamn?), tror du verkligen att anledningen till att svensk arkitektur inte ser ut som andra länders är att svenska arkitekter inte kan formulera sig? Arkitektur är ett komplext uttryck av tiden och samhället. Arkitektur kommer inte till av en slump eller av misstag.
Svensk arkitektur har unika kvaliteter, sällsynta i världen. Öppna ögonen. Framförallt är den svensk, det är ingen annan.
Gillar kommentaren där i slutet på senaste inlägget: "Framförallt är den svensk, det är ingen annan." Låter som något som Fredrik Lindström kunde uttala med ironiskt tonfall i programmet Världens modernaste land. :-)
Jag undrar vad Per Eliaelson menar att svensk arkitektur har för unika kvaliteter som är sällsynta i andra delar av världen. Eller är det också "omätbara värden?
Jag maste papeka det intressanta i att sammankoppla Pär Eliaeson kommentar med ett av hans tidigare debattinlagg angaende "svenskhet" fran ett annat forum (http://www.arkitekt.se/s10673). Man kan konstatera att den nagot bisarra hallningen till medelmattighet tydligen florerar alltjamt - hogst orovackande. An mer sa ar att lasa den vidhangande kommentaren angaende historicism och ett av landets storsta arkitektkontor som Eliaeson serverar i samma inlagg, i synnerhet last tillsammans med passagen i nuvarande trad - "Arkitektur ar ett komplext uttryck av tiden och samhallet." Ska vi i syntesen av dessa tva inlagg forsta att problemet med att ateranvanda en historisk stil - som var en samtida uppfinning med kvinnlig rostratt och Sovjetunionen - uppstar da den inte kopieras med tillracklig historisk precision? Och att den i ovrigt utgor "ett komplext uttryck av tiden och samhallet", fullt gangbar aven ar 2008?
Kul att läsa gamla synder. Visst har jag min ståndpunkt kvar. Tycker att den fortfarande håller. Personligen är jag inte oroad eller tycker det är bisarrt att någon har en avvikande och ovanlig åsikt, tvärtom.
Något oklart resonemang från din sida, Gustav. Jag kan bara säga som vanligt: stilen är fri, vi lever inte längre i ett monokulturellt land med en svartvit teve-kanal. Vi har lärt oss att hålla flera tankar igång samtidigt. Men, det innebär inte att allting är tillåtet. Kvalitetskraven är fortfarande levande. Gör vad du vill, men gör det bra. Vad som är bra avgör vi, i diskussion. Whites hus för sig själva är dåligt, eftersom det är så tråkigt och konventionellt. En missad chans. Att bygga är en fantastisk möjlighet, att inte utnyttja den är snudd på brottsligt.
Finner svårbegripligt hur mitt inlägg kan ha tolkats som att självaste existensen av en avvikande eller ovanlig åsikt i min mening vore bisarr eller oroväckande.
Åsikten i detta specifika fall är oroväckande enligt min uppfattning. Däremot skulle debatten eller för den delen det demokratiska samhället i sig självt omöjliggöras
om själva meningsskiljaktigheten i sig vore det som ifrågasattes. Vilket det alltså inte är, något som borde stå tämligen klart redan sedan innan.
Nåväl. Jag är den första att skriva under på otillräckligheten i den reduktiva och segregerande världsbild som ackompanjerat större delen av det föra seklet. Den har
avgjort spelat ut sin roll redan för länge sedan, än mer så ställt emot den komplexa verklighet av idag arkitekturen bör avspegla.
Att "stilen är fri" kan väl till nöds få passera som mindre olämplig devis än den där man som idag envisas med att upprepat sätta stilfrågan i första rummet.
Min personliga övertygelse är dock att all arkitektur vars tillblivelse involverar någon som helst form av stildiskussion överhuvudtaget, är fel ute redan från början. Med nödvändighet, oavsett stil, kommer processen att resultera i ett verk som styrs av formalistiska (och manieristiska) parametrar snarare än en relevant analys.
Därmed vill jag upprepa min fråga till dig Pär: om vi för en stund ponerar att stilfrågan överhuvudtaget bör ställas, är den då verkligen upp till var och
en så länge vederbörande i förekommande fall historicerar "väl" nog?
Stilfrågan bör defintivt ställas. Stilanalysen är minst lika viktig som vilken annan arkitektonisk analys som helst. Stilen är gränssnittet mot samhället. Det går att förpacka en byggnad i en rad olika stilar, beroende på vem man vill kommunicera med. Det saknas en mångfald inom det området.
Det är upp till var och en att välja stil och gränssnitt för hårdvaran (arkitektur i det här fallet). Men, man måste göra det bra, man måste behärska valet man gör. Annars bör man avstå. Antingen genom att lämna över uppdraget till någon bättre skickad, eller genom att välja en stil eller en kategori som man kan genomföra med ett högkvalitativt resultat som följd.
Typ...
"Stilen är gränssnittet mot samhället. Det går att förpacka en byggnad i en rad olika stilar, beroende på vem man vill kommunicera med".
Något osäker på om vi talar om samma sak - rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana likhetstecken i ditt resonemang mellan "stil" å ena sidan och rätt och slätt "utseende" å den andra.
Är min föraning riktig blir diskussionen tyvärr till stor del poänglös. Dock tvivlar jag. Har helt enkelt väldigt svårt att tro att en skribent som gjort princip av att hårt och skoningslöst slå ned på varje försök att föra in ett konstbegrepp i arkitekturen, samtidigt i sin syn på densamma skulle drivas av École des Beaux Arts-doftande deviser som den här ovan. Då det begav sig var det ju som bekant till exempel joniskt som gällde om kommunikationen i fråga var ett kulturinstitut såsom museum, opera eller teater. Stramare och mer ponduskravande program såsom banker och offentliga institutioner utfördes lämpligen i doriskt kraftfull stil. Och så vidare.
Kom igen nu. Stilfixeringen är ju i sin seglivadhet precis vad som bibehåller "nynymodernismens" strypgrepp på svensk arkitektur med allmän status quo i utformningen av den samtida och framtida gemensamma miljön som följd. Kom igen nu.
Nu har den här diskussionen kanske avlägsnat sig alltför mycket från tråden den befinner sig i, välkomnar dock en fortsättning annorstädes.
Vad som orskar "allmän status quo i utformningen av den samtida och framtida gemensamma miljön" är till stor del oförmågan att erkänna och oförmågan att diskutera stilfrågan. Vi tror att husens utseende är orubbliga sanningar, ingenting är mer felaktigt.
Per Eliaeson
Vad exakt är det du försöker försvara?
Jag vill försvara svensk arkitekturs rätt att bedömas utifrån sina egna förutsättningar och att skonas från internationell likrikting, utslätning och banalisering.
Och så vill jag vara i opposition mot alla kverulerande Mark Isitt-typer som tycker att gräset är grönare på andra sidan Östersjön... :-]
; ) Ämnet verkar uppröra men ingen ser utställningarna som ställs ut. Varför? Jo för att de är gjorda för den lilla fina, svåra kåren som inte har tid att besöka museet. Gör utställningar som attraherar den breda publiken för det är väl ändå museets uppdrag. Vem har tillsatt de senaste chefstjänsterna?
Helt uppåt väggarna... Lycka till med den nya sammanslagningen.
Det skulle högeligen intressera mig att få veta mer om vad som utgör ”svensk arkitekturs egna förutsättningar”?
Vidare är det alltså ”oförmågan att erkänna och oförmågan att diskutera stilfrågan” vi främst måste få bukt med. Oundvikligen måste ju detta betyda att vi borde återerövra den av arkitekterna sedan hundra år avlagda stilkatalogen. Personligen tror jag att denna typ av resonemang saknar all rimlig fog i en seriös arkitekturdebatt. Men för all del, bevisa gärna att jag har fel.
”Opposition” innebär för övrigt i regel att opponenten, utöver att just opponera, även introducerar en annan åskådning som alternativ till den som ifrågasätts. En sådan väntar vi fortfarande på, alltmedan vi kverulerar (om Finlands förträfflighet?).
Pär Eliaeson häcklar arkitekturens sinnliga sida och hyllar istället "banalt och enkelt" hantverk, samhällskultur och de tekniska utbildningarna. Han reducerar gestaltningsprocessen till en rad stilar som "det går att förpacka en byggnad i". Han ger sitt resonemang giltighet genom att kalla det svensk särtart. Och hävdar dess värde just för att det är svenskt. En önskan om att göra en extra anstränging för att lyfta nivån till något som skulle vara intressant även för omvärlden kallar han för likriktning.
Det är nästan inte så att jag kan tro vad jag läser. Inte så att det är fel med vare sig konsthantverk eller teknologi. Men hur viktiga beståndsdelar de än är, räcker de inte till för en ge en komplett arkitektur.
Att formella uttryck är resultat av tycke och smak trivialiserar och ignorerar snart hundra års arkitekturhistoria. Visst blir det extra sorgligt att Pär Eliaeson så uppenbart är både skarpsynt och engagerad.
Jag hoppas svenska arkitekter snart gör upp med teknokrati, protektionism och gamla dogmer. Att samhällskulturen når över det oinskränkta bevarandets stagnation. Att samhällsprocessen handlar om utveckling och delatighet - inte om ständiga överklaganden.
Kanske har danskarna haft ett försprång genom Kirkegaard. Men även svenskar måste väl ha uppfattat att, utöver kropp och intellekt, finns själ och känslor att ta hänsyn till. Hur mystiskt det än kan låta för Pär.
Jag hoppas att vi snart är ikapp omvärlden, så vår kultur kan bli just en intressant särart - inte som nu - en reginal avart och parantes i arkitekturhistorien.
Korta svar:
Fagerström: Svensk arkitekturs förutsättningar finns att finna i det svenska samhället och kulturen. Sök, och du skall finna en ny estetik, att ersätta den gamla utslätade internationella stilen med.
Efternamnslös: Jag häcklar inte arkitekturens sinnliga sida. Jag tycker bara att konstnärs- och radikalitetsmyten står i vägen för att göra bra arkitektur. Speciellt tydligt är detta i Sverige, medelmåttornas paradis.
Pär - Det är ingen myt!! Det finns det finns duktiga arkitekter (som du kallar "konstnärliga"). Det är bara inte så vanligt i Sverige. Men åk en sväng och kolla på t ex Lewerentz. Få berör som han!
Det som finns mellan Sverige och arkitekturen är nog snarare folkbildning, en sund byggprocess (som inte är ett långt förbuds-kompromiss-samråd) och en bra arkitektutbildning. - Det och arkitekter som vågar stå upp för arkitekturen.
PS Pär - det klart jag har ett efternamn - som jag normalt alltid använder! Men blog på nätet är gränsen.
Precis. Lewerentz är ett strålande exempel. En mycket bra arkitekt som obehindrat kunde verka inom en rad olika stilar och genrer utan att ge avkall på den arkitektoniska kvaliteten.
Om du vill förstå den verkliga vidden av Lewerentz storhet tycker jag att du skall bege dig till Kungstensgatan 27 i Stockholm och ingående studera det hus som står där.
Tack för tipset Pär!
- När Lewerentz mognat som arkitekt verkade han inom en stil ; sin egen. Precis som andra stora arkitekter.
Vilken etikett du (eller andra historiskt intresserade) sätter på honom är väl snarast en katalogfråga. Som snarare hör hemma i ett debattformum för arkitekturhistoria.
Att tro att man själv kan bygga sina hus i Lewerensk "stil" är ett skämt. Naturligtvis kan man studera Lewerentz och inspireras av honom. Som t ex Stephen Holl gjort på ett både personligt och raffierat sätt.
Just Kungstensgatan 27 är extremt hus - som jag inte skulle rekommendera någon svensk arkitekt att titta på. I vart fall inte innan man kan prestera hus i nivå med Björkhagens eller Klippans kyrkor. Annars riskeras samma tragikomik som uppstår när den intresserade kåren sitter ute på skeppsholmen och apploderar SANAAs projekt. För att sedan gössla stan med mer eller mindre innehållslösa kopior.
Jag skulle rekommendera varje svensk arkitekt att inte bara titta på, utan också se till att på djupet förstå huset på Kungstensgatan 27.
Sedan kan vi på ett intelligent sätt diskutera både arkitektur, estetik och andra viktiga saker.
Pär! Ge mig ett exempel på ett samtida svenskt hus som lyckats bygga vidare på Lewerentz arkitektoniska arv. - Ett enda, så lovar jag att vara med och diskutera!
Pär Eliasson
Du svarar mej genom att påpeka vikten av att försvara svensk arkitekturs rätt att bedömas utifrån sina egna förutsättningar och skonas från internationell likriktikning.
Problemet är ju att sverige har tagit död på sina egna förutsättningar och inte att det skulle vara vara fel att utgå från din ovanstående princip.
Jag håller med om att internationell likriktning vore förödande. Det är också just detta som gör att jag mångt om mycket avskyr mkt av den holländska arkiekturens grundprinciper.
Det du därimot tycks glömma är att vi istället ersätter den med något ÄNNU värre;
Svensk likriktning!
Den saknar pga en rad av de påståenden du finner i Peters inlägg, egenkvalité.
Frågar du mej så väljer jag hellre det gröna gräset på andra sidan än den egenodlade plastmattan. Det organiska gräset skiljer sig från plasten genom att i varje fall vara både dynamisk och föränderlig, även om den breder ut sig på större områden.
Jag tycker det är katastrofalt, oroväckande och sorgligt att läsa hur du tar upp reell problematik men ständigt förpackar den med desperat protektivism.
Under mina år på konstakademien i köpenhamn gjordes ca 15 studieresor runt om i världen. En av de städer vi besökte var just: Stockholm. Det intressanta med den resan var att dagordningen för den arkitektur vi beskådade skiljde sig på en väsentlig punkt från alla andra resor.
I stockholm besöktes ENDAST gamla hus. Vill du fortfarande försvara svensk egenart?
Så ja, även jag undrar:
Nämn ETT svenskt hus som håller Lewerentz mått.
Gubbar ni tappar tråden i all upphetsning... Känsligt ämne!
Skicka en kommentar