Fler tävlingsgräl om bibliotek
Det är inte bara finalisterna i tävlingen om Stockholms stadsbibliotek som av förfördelade kollegor skälls för att bryta mot tävlingsreglerna. Nu anklagas också Future Systems chef Jan Kaplicky för fusk, berättar AJ:s nätupplaga.
Kaplickys förslag vann nyligen tävlingen om nytt nationalbibliotek i Prag (där 740 bidrag lämnades in). Men CKA – Tjeckiens motsvarighet till SA – upprörs över att böcker enligt förslaget delvis ska förvaras under mark. Detta i en stad som tidvis drabbas av svåra översvämningar och som därför var förbjudet enligt programmet.
UIA, the International Union of Architects, som var medarrangör i tävlingen slår emellertid tillbaks. Reglerna har följts till punkt och pricka, hävdar organisationen och hänvisar till utsända observatörer som varit på plats under juryarbetet.
Får Future Systems fullfölja uppdraget blir biblioteket Jan Kaplickys första i det egna hemlandet. Den nio våningar höga, champagnefärgade byggnaden avslutas i förslaget av en avrundad pyramid och beräknas stå klar 2011.
Inlägg
6 kommentarer:
Vilken total skillnad i (yttre) gestaltning jämfört med vad som föll den nordiska juryn på läppen när det gäller Asplund-tillbyggnaden. Skulle man ens kunna tänka sig att ett sådant här förslag vann på svensk mark? Om dylika byggnader senare kommer att ses som excesser eller om Sverige kommer att vara vidlådad en konservativ stämpel för sin sobert försiktigt "eleganta" syn på arkitektur är något eftervärlden kan fundera över. Ordet lekfullhet verkar i varje vara träffande om det tjeckiska projektet.
/ Erik
Jag tänker vidare på det här biblioteket, som verkar höra hemma i någon form av expressiv dekonstruktivism. Är det så att denna arkitekturriktning tar slut vid Öresund? På andra sidan – dvs Danmark – har vi kunnat se följande arkitekter de senaste åren i olika proejekt: Hadid, Libeskind, Coop Himmelb(l)au och Nouvel (om nu han hör till detta gäng). Dessutom ställer Gehry ut i deras arkitekturmuseum. Och Sverige… Nada?
Vad är det som gör denna skillnad? Kan någon insatt förklara detta?
/ Erik
Jag är oerhört icke-insatt men bekymras av exakt samma sak som Erik. Min ställning i frågan är densamma och jag vill mer än något annat se ett mer progressivt och mindre fegt arkitektursverige. Inte bara vill vi ha hit bättre arkitekter, vi vill också ha fram bra egna arkitekter, så att Wingårdh slipper vara "the best of the not very good".
Det kommer att förvåna mig väldigt mycket om inte Dikthörnan vinner "tävlingen" när juryn väl blir färdig. Jag kommer antagligen att dö av chock ifall Cut eller Blanket vinner. Men jag hoppas så att vi i alla fall kan se en antydan till vilja att göra något intressant i Sverige så att vi slipper hoppa av lycka så fort vi ser ett runt hus byggas. (Se senaste numret av Arkitektur.) Så ska det INTE behöva vara.
Och om jag får försöka besvara den först ställda frågan så, nej, du kommer inte att få se något sånt här byggas i Sverige på en lång lång tid.
Men vi måste jobba på saken!
Sveriges arkitekturklimat börjar se dagsljus igen efter planhusårens pissljumma backlash, men det är en bra bit kvar till kontinental vitalitet i idéer och positiv interaktion med samhället. Söder om Skanör tar arkitekuren ansvaret för att föra samtida kvalitetsbyggeri vidare in i århundraden av självsäker kulturmylla. Och deras "svensson" förväntar sig i högre utsträckning annat än gammal skåpmat och ängsligt svärmeri för det som är anno dazumal.
För att svara på frågan "varför trist, safe o i bästa fall sober arktektur Sverige?":
Ja sammansatt såklart men det går inte att komma runt att en av grundbultarna är de genomgående otroligt usla beställarna (privata o offentliga). Usla som i okunnigt ytliga, ointresserat slappa, kulturellt ängsliga, oambitiösa eller svaga. För även om arkitekten naturligtvis kan vara halvblind o kass, eller byggaren slö slapp o likgiltig så är det till sist beställaren som har muskler att sätta normen. Kräva kvalitet i idé och genomförande.
Marknaden har odlat fram den halvljumma arkitektkår den vill ha som medpart. Universiteten kan vara fulla av unika studenter (à la Danmark), men beställarna verkar sällan kunna skilja på stuvade makaroner och nyvalsad tagliatelle. Framförallt är de nöjda så länge det inte regnar in och ingen märker att man byggt nåt.
Nå det här var kanske en något hårdragen smäll. Men bara något...
Tänk om all denna ilska kunde bli till energi som omsattes i nya projekt. Vilka fantastiska byggnader vi skulle få se växa upp!
Det är gott om energi och hopp ute i A-projekteringen idag, och medvetenheten är fläckvis också avsevärt bredare i beställarledet idag än bara för några år sen. Men för att få en kraftfullare utväxling på kvalitetsutvecklingen behövs nån slags populärartad opinionsbildning i Sverige. Nån slags folkbildning som gör begripligt för allmänhet, politiker etc vem som ska skämmas när skräp byggs. Vad beställaren tänkte, ville och förväntade sig, vad för förutsättningar som fanns, vem o vad som styrde, och hur arkitekten resonerat(?). Allt detta måste kunna beskrivas och berättas mer dagligdags om ansvar ska kunna utkrävas på ett konstruktivt vis för vår byggda miljö.
Makten i byggprocessen är klar. Den som betalar bestämmer (om inte annat så vem som ska bestämma åt den som betalar). Ju tydligare detta ansvar kan beskrivas desto tydligare tvingas detta ansvar också att tas.
Skicka en kommentar