Från läggen, Slussen 1935: "Offra, men offra rejält"

I tidskriften Arkitektur (då Byggmästaren) nummer 12 1935 skrev Tage William-Olsson, 47, om sitt snart färdigställda slussenbygge.

Han är faktiskt helt maniskt övertygad om sin konstruktion och att den största faran för stadsbyggandet är kompromissen: "Att på punkt efter punkt, i gata upp och gata ner, invid våra förnämsta monumentalbyggnader så väl som vid våra öppna fjärdar och deras stränder, över allt, finna kompromisslösningar mellan det moderna livets och skönhetens eller pietetens krav, ger inga glada framtidsperspektiv för Stockholms utveckling".

Jag vet inte hur det här ska läsas i ljuset av vår samtids vinnande förslag. Men en kompromiss har det ju sedan länge blivit. En blandning av sött och salt, för att citera öppningssången till den stundande allsången på Skansen. Och det tycks, om man ska förstå de inkomna invändningarna och hyllningarna i pressen, exempelvis här, här och här, att det är i skyttegravarna som diskussionen ska hålla till. Medan projektet lunkar vidare längs kompromissernas väg, på väg mot ett mälarnens saltsjöbadsavtal med havet.

Och Tage W-O snurrar i sin grav, med orden "Offra, men offra rejält. Man vinner intet men förlorar allt även på det halva offret".

Men det är ju inte sant, vill man samtidigt tillägga. En tanke kan vara att det är bättre att vara med i diskussionen om kompromissen och hur den nu kan bli än att skria över kompromissens dålighet. Ställa frågan: vad kan göra den till en ännu bättre kompromiss? För sådana har man väl sett. Bra kompromisser. Eller?