Moskén och den kosmopolitiska staden

Man lyssnar på radioprogrammet Kaliber i P1. Där skrålar Sverigedemokrater till vit makt musik i en hytt på finlandsfärjan. Resan fram till valet blir en resa där alla vi som vill hävda den kosmopolitiska stadens styrka kommer att få höja våra röster. En bra bok som kommer ut i dagarna kan hjälpa till att komplicera argumentationen. Det är Nai publishers som ger ut boken "The mosque – Political, Architectural and Social Transformations". För att enligt egen utsago "fördjupa diskussionen om moskéer". Nai-chefen Ole Bouman skriver om hur arkitekturen kan fungera som medium för vad han kallar "cosmosques", en "kosmopolitisk oas som inte börjar med en arketypisk bild". En av bokens redaktörer Ergün Erkoçu blev i Holland känd för sitt koncept "polder mosque", plattlandsmoskéer, som en reaktion mot det som av vissa kallats för "nostalgiska moskéer", moskéer som blir en bild av det man lämnat. "Polder moské"-idén är också, menar han, ett sätt att nå nya generationer av muslimer.

Moskén är inte bara en andlig plats, utan lika mycket ett gemensamt rum för en stadsdel, ett samhälle, en plats. Dess arkitektur måste då också uttrycka detta sammanhang och inte bara återspegla en idé, menar Ergün Erkoçu. Allt för att den inte ska bli ett monument där man skiljer ut och bygger motsättningar med arkitektur.

Med utgångspunkt i arkitektur närmar sig boken diskussionen om mångfald, religion, politik och hemhörighet. Ett nog så explosivt ämne i samtidsdebatten.

Bilden visar Fusion Multicultural Center i Amsterdam, klart 2009, av Marlies Rohmer arkitekter. De beskriver projektet så här på sin hemsida:

Fusion, a hybrid architectural culture, a quest for synergy and a new iconography: in the multifunctional building in Amsterdam’s Transvaal neighbourhood, which we have named Fusion, the requirement was to combine a Turkish and Moroccan centre (including prayer spaces and training classrooms) with a more typically Dutch institution for job creation.

It is highly unusual to accommodate Moroccan, Turkish and ‘Dutch’ activities under one roof. The rooms for Moroccan and Turkish organizations each have their own separate entrances, but these are subordinate to the communal, more assertive, main entrance. Together with the central staircase, the latter forms a space for contact and mutual interaction.

We sought to create a blend of Arabic architectural styles with that of the surrounding Amsterdam School architecture with geometrical brickwork motifs. The result is a hybrid architecture whose exterior does not immediately betray what happens inside. The ground plan is generic and flexible in design, so that it will be capable of handling different programmes in the future.