Nya Akropolismuseet: värdsklass eller katastrof

I Dagens Nyheter i helgen kunde man läsa om det Nya Akropolismuseet i Aten, av postmodernisten Bernard Tschumi, som fick epitetet "ett museum i världsklass". I det nya numret av Arcitectural Review kan man läsa en recension av museets arkitektur. Det nya museet ligger intill Parthenontemplet och Akropolis. Recensenten Alexandra Staras dom är hård över ett projekt som dragit ut på tiden och skulle stått klart till OS 2004. Hon skriver:

"The design concept is only apparent in the architect's diagrams and his explanations. The building itself has hardly anything to do with it. As with la Vilette (också av Tschumi), the abstract geometric constructs that generated the project have little effect on the actual experience. The geometry of the Acropolis suggests a precise understanding of architecture as experienced event, as movement and measure of temporal rhythms – its drawings tell you little of its reality and meaning. With the New Acropolis Museum it is almost exactly the opposite. Tbe reality of the museum is the relentless banality of its spaces, consistently poor material choices and frightful detailing".

Just Bernard Tschumis ordrika teoretiska utgångspunkter blir här en av ingångarna till den hårda kritiken, mycket ord och lite resultat. Och i en minnesvärd avslutning ställer Stara en fråga till beställarna i Aten:

"how can they still stand before us, before this very building and rehash the same sophistry about light and clarity and you-name-it, as if they have never seen well-made architecture in their lives, and as if this isn't all happening in the shadow of a certain Acropolis".

Något är det med ordet "världsklass". I Stockholm använder man det hela tiden, så fort ett nytt byggprojekt dyker upp. Så fort man hör det kan det vara dags att dra öronen åt sig och ana att det är något riktigt dåligt på gång. Ska vi ta och kasta just det adjektivet över bord? Jag för min del skulle vilja slå ett slag för det ord som Henrik Schyffert använde i sin nittiotalsuppgörelse (SVT i helgen) när han citerade beskrivningen av en tjeckisk långfilm som sändes i SVT en fredag 1977, om en blind pojke som "levde ett hyfsat liv". Hyfsat. Det är ett bra ord. Stockholm – en hyfsad stad. I framtiden kan då följande scen utspela sig: En ny stadsdel presenteras, den ansvarige politikern slår fast att "man tror att det blir riktigt hyfsat".

Det kanske blir bättre då.