Den där märkliga polariseringen
När man läser det senaste numret av tidskriften Axess med temat "Vår tids arkitektur" kan man förvånas över den där förutsägbara polariseringen som är given från mening ett i ledaren, den mellan modernismen och historien. Det blir ett ganska förutsägbart och småtråkigt resultat av det. Ännu en artikel om Poundbury, en om att höghusförorter "bryter sociala band". För en, i mitt tycke, intressantare, och mer nyanserad, ingång kan man till exempel läsa Dilsa Demirbag-Stens första artikel i Expressen i söndags, om uppväxten i Uppsalas miljonprogram. Vill man däremot hänga sig kvar vid polariseringen kan man, som alltid, lyssna till stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvedal (M) och hennes utspel om det felaktiga i Stadsmuseets vilja att skyddsklassa Åhlénshuset i Stockholm (Backström och Reinius 1962-64, bild från Stadsmuseet, foto Ingemar Gram 19 september 1964)
För mer om den här polariseringen, från ett annat av dess hemländer England, där kulturministern nyligen vägrade att låta skydda Alison och Peter Smithsons Robin Hood Gardens housing estate i Östra London. Före detta AR-chefredaktören Paul Finch bloggar om detta, och om Prince Charles senaste utspel.
Uppdaterat: Följ Blueprints roliga twittrande från Prins Charles tal i till arkitekterna. Slutkläm: "End. Nothing new. Just a pompous old git"
Inlägg
8 kommentarer:
Tja, visserligen känner vi alla igen Åhlénshuset och även Trygg-Hansabyggnaden, som har en minst sagt dominerande position mot vattnet. Frågan är om inte Åhlénshuset mer är en spegel av sin tid än ett mästerverk att bevara för all framtid. Vad är synvana och vad är kvalitet? Vi är alla något konservativa och nostalgiska; vi vill att vår närmiljö ska vara igenkännbar.
Jag erkänner gärna att jag blir mer känslomässigt berörd av den söta lilla Fiat 600-bilen och DKW stationsvagnen (bilar, som min mor körde under denna tid...) än av själva byggnaden på Ingemar Grams fotografi.
Var gamla Vinterpalatset vid Norra Bantorget bättre än LO:s 70-talshus i gul fasadsten? Fan vet! Jag tycker båda var & är ganska trista exponenter för sin tid.
Men nog skulle den låga och tunga "Åhléns-muren" kunna ersättas med något mer intressant. Att blockera den är att blockera alla spännande idéer på denna plats. För all framtid.
Jag är nog benägen att ge Kristina Alverdal rätt när hon ger blåmärkningen sina rätta proportioner - för visst är väl Slottet mer "blått" än Åhléns?
Håller med Peter ovan.
Men frågan är om det är möjligt att komma förbi polariseringen mellan förmodernister som vill bygga medeltidsbyar och modernister som vill blåklassa parkeringsgarage. Det enda de har gemensamt är ju skyskrapefobin och esteticismen.
Varför jämföra? Vad är poängen med att med hjälp av Plan- och bygglagen skriva en arkitekturkanon enkom för att kunna säga att slottet är finare än Trygg Hansa-huset? Det är väl ändå en ganska ointressant frågeställning. Vill man diskutera kanon så visst men man kan ifrågasätta varför den ska regleras i en planprocess.
Det kan knappast vara syftet och varför inte båda kan anses som blåklassade (som de enligt PBL är att betrakta som)?
P.S. Det kanske inte ryms just här men egentligen skulle jag vilja höra dig redogöra för varför slottet är mer självklart mer blått än Trygg Hansahuset (förutom det där om adeln då)
Jag vet inte vad stockholmarna har gjort mot Moderaterna för att förtjäna Kristina Alvendal som stadsbyggnadsborgarråd. Hon har Söder Torn (!) som favoritbyggnad, hon vill bygga bostäder på Kulturhusets tak och enligt uppgift var hon högst delaktig i beslutet att ta in E-type i Skönhetsrådet...
Hon är 37 år, har en kandidatexamen i juridik och hennes hittills främsta erfarenhet inom stadsbyggnadsområdet är hennes tidigare position som etableringschef för Lidl. Ja ni läste rätt, Lidl! Detta tyska lågvattenmärke när det kommer till arkitektonisk kvalitet, grafiskt program och inte minst arbetsförhållanden.
Kristina Alvendal vill säkert egentligen ingenting ont, men hennes dokumenterade brist på känsla för kvalitet bådar inte särskilt gott för Stockholm som stad. Att det är en person med just hennes meriter som innehar rollen som stadsbyggnadsborgarråd är en sanning som överträffar dikten. Hennes senaste utspel angående Stadsmuseets blåklassningar visar dessutom på en förbluffande brist på respekt för personer som innehar den yrkeskunskap och erfarenhet som hon så uppenbart saknar.
Detta är en seriös uppmaning till alla människor (Sveriges Arkitekter inkluderat) som inte vill att Stockholm ska falla in i den totala betydelselöshetens vagga när det gäller arkitektur: Tala med henne, utbilda henne, gör något!!!
/Rudolf Morris
Johan Johansson analyserar Axess på ett knivskarpt sätt på bloggen (se kommentarerna):
http://www.axess.se/blog/post/2009/05/16/Forfulningen-fortsatter.aspx
Inget behöver sägas utöver det.
När det gäller Alvendal får vi nog bita i det sura äpplet ett tag till och försöka följa hr Morris råd här ovan. Om det vore någon ordning i Stockholms stadshus skulle hon sitta på trottoaren till Stadshusbron och vara utan jobb vid det här laget.
Och Åsberg: läs på lite bättre. Är modernister emot höghus? Är nyurbanismen (eller det innehållslösa epitetet "blandstaden" som du vill ge den) fri från esteticism? Skulle inte tro det...
Vad är det som gör att vanligtvis pålästa, bildade och intelligenta människor ballar ur totalt när det gäller arkitektur och stadsbyggnad?
@ pär: temper, temper... den konservativa nyurbanismen är extremt esteticistisk, det var ju just det jag skrev. Och du har helt rätt i att det är paradoxalt att nymodernisterna är emot höghus (inne i stan).
Pär?
Esteticister är vi allihopa i denna posthistoriska tid. Det är inte det sämsta.
"Nymodernisterna" är inte emot höghus, tvärtom. Det borde en yimbyit veta. Den främsta exponenten för modernismens enkelspåriga och dogmatiska tankefigurer finns idag paradoxalt nog hos antimodernisterna. Ser du inte det?
@ pär: Nej, det ser jag inte. Men jag lovar att begrunda din ståndpunkt. Trevlig sommar!
Skicka en kommentar