Få ville höra Heike Hanada

Debatten om Stockholms stadsbibliotek går vidare – i medierna.
Intresset för att debattera som fysiskt närvarande individer verkar emellertid svagt.
Bara ett drygt 30-tal personer hade sökt sig till måndagskvällens presentation av det vinnande förslaget Delphinium. Trots att såväl Heike Hanada som stadsarkitekt Per Kallstenius och stadsbibliotekarie Inga Lundén fanns på plats för att förmedla sina av många kritiserade visioner (se till exempel dagens Svenska Dagbladet, där bland andra Arkitekturs chefredaktör Olof Hultin uttalar sig). Bland de närvarande fanns nu till exempel de i frågan välkända debattörerna Eva Eriksson och Karin Winter. Och en granne som inte ville ha sin utsikt mot Observatoriekullen förstörd. Något nytt om själva stadsbiblioteksdebatten framkom med andra ord inte.
Kvällens mest intressanta fråga väcktes i stället av Per Kallstenius, helt en passant. Ett av de svåraste problemen på Stockholms stadsbyggnadskontors, anser han, är att hålla stadens byggnader i bruk för ändamålen de var tänkta för. Riksdagsmännen vill inte sitta i riksdagshuset. Juristerna vill inte sitta i Stockholms rådhus. I Göteborg har arkitekterna inte förmått tingsrätten att stanna kvar i Gunnar Asplunds rådhusbyggnad vid Gustav Adolfs torg. En tragedi, enligt Per Kallstenius.
Kanske har han rätt. Men tanken är också lite skrämmande. Städer är levande organismer, som förändras och utvecklas över tid. Om målet är att frysa arkitekturen för dess ursprungliga funktion, blir då inte syftet att frysa själva livet?