Ett svar och fyra frågor. Olof Hultin kommenterar tävlingen om stadsbiblioteket.
Frågan alla nu ställer sig är förstås: vann rätt förslag? Åsikterna går såhär långt vitt isär. Själv är jag beredd att ge juryn rätt. Av de sex förslag som juryn valde ut till en finalomgång är Delphinium av tyska Heike Hanada en värdig segrare. Med det sagt kan man konstatera att det anmäler sig fyra obesvarade frågor. För det första. Var de sex finalisterna verkligen de sex bästa ur materialet på mer än 1100 inlämnade förslag? Debatten här i Arkitektur har visat på andra möjligheter.
För det andra. Är Delphinium tillräckligt bra? Blir biblioteket den attraktion som arrangören begärt? Det är tveksamt tycker jag. Jag litar på juryn när den säger att förslaget har potential att bli ett välfungerande bibliotek. Och greppet att låta åsen bli en attraktiv gård för biblioteket är starkt. Men egentligen är förslaget påfallande likt en rätt banal glaslåda, med lite japanska övertoner om man är välvillig. En annan likhet finns med Peter Celsings kulturhus vid Sergels torg. Samma skärm, samma exponerade innehåll. Celsing möter Sejima kanske man kunde sammanfatta.
För det tredje. Varför bjöd man inte in ett antal internationella storheter att delta parallellt med den allmänna tävlingen? Alla vet att stjärnorna hoppar över allmänna tävlingar – de har fullt upp ändå och behöver inte gratisjobba. Och mycket riktigt, med några få undantag saknas de välkända helt i tävlingsmaterialet. Nu blir det ett mycket oprövat kort som får chansen. Heike Hanada har ingen enda utförd byggnad i sin cv. Nu får vi aldrig veta vad en Richard Rogers eller en Peter Zumthor hade gjort av uppgiften. Och det är synd!
För det fjärde. Den mycket intressanta serie debattartiklar som Svenska Dagbladet så förtjänstfullt initierade i förra månaden fick nog många att undra om det verkligen är rätt att bygga till E G Asplunds ikon från 1928. Många debattörer menade att tävlingen mest av allt visat att en tillbyggnad inte låter sig göras! I stället skulle man låta Asplundbiblioteket förbli intakt som till exempel forskningsbibliotek, och satsa på ett nybygge på en plats där det behövs en spektakulär arkitektur. Och en sådan plats skulle kunna vara Slussen, en annan aktuell stockholmsk stadsbyggnadsfråga.
Det är mycket som talar för en sådan rockad. Men modet att vända en process som egentligen bara byggandet av Citybanan forcerat lär inte finnas varken bland tjänstemän eller politiker. Tyvärr.
OH
Inlägg
4 kommentarer:
Väl talat, Olof. Fast juryn är väl inte värd så mycket respekt? Dom är ju ändå ansvariga för det märkliga urvalet vi hade på slutet och för att ha korat en vinnare som är en mer än lovligt schabloniserad och banal arkitektur.
De som önskar komma bakom kulisserna på Asplunds biblioteksbyggnad kan kika in med hjälp av dessa 5 filmer
http://video.google.com/videosearch?q=gunnar+heike&sitesearch=
där Asplunds fantastiska möbler, möten med delar av personalen, utsikten från taket etc. etc. ger möjlighet att ta del av bibliotekets värld. Hälsningar
Nej, en rad kända arkitekters förslag på hur tillbyggnaden kunde göras kommer vi inte att få se. Orsaken är den rekommendation som utgick från Sveriges Arkitekter till arrangören om "öppen allmän tävling i två steg". Modellen tillämpades bland annat vid Riksdagshustävlingen för ca trettio år sedan. Tanken är vacker och passar med det allmänna ändamålet. Det tidsmässigt trängda läget och det prestigefyllda objektet i Stadsbibliotekstävlingen hade däremot passat bätte med en säkrare väg - dvs inbjudna kända namn. I Modernatävlingen fanns starka krafter som bevakade att den konstnärliga nivån säkerställdes - bland andra cheferna för moderna och arkitekturmuseet. Någon sådan självklar ambassadör för Stadsbibliotekets byggnader fanns inte, vilket gör Sveriges Arkitekters ansvar än större.
Väl talat, Anonym. En tävlings resultat blir aldrig bättre än vad arrangören skapar förutsättningar för. Eller bättre än debatten kring tävlingsförfarandet... Där ligger väl vårt ansvar.
Skicka en kommentar