Konstmaraton med få arkitekturpärlor

Ingen lär ha missat sommarens pågående konstmaraton, med Venedigbiennalen, Documenta XII och Skulpturprojekte Münster på en och samma gång – något som händer bara vart tionde år.

Alltså finns fog att fråga sig: Hur står där till med arkitekturen?
Ganska illa, visar det sig. Rem Koolhaas med flera som tidigare inbjudits av konstkuratorerna – och inbjudit sig själva för att erövra kulturellt kapital – lyser med sin frånvaro. Både i huvudutställningarna och i kringarrangemangen på stan, där projekt av Servo och Anders Wilhelmson tidigare visats i Venedig.

Nu är det tydligaste arkitekturinslaget Lacaton & Vassals 9000 kvadratmeter stora, helt nyuppförda, öppna utställningsrum för Documenta i tyska Kassel. Arkitekterna är kultfigurer i konstvärlden sedan sitt uppmärksammade Palais de Tokyo i Paris (2001).
Nybygget är ett flerskeppigt, självbärande ”växthus” intill stadens slottsorangeri, med solavskärmande draperier och rött asfaltsgolv, som går ton i ton med utställningskommissarie Roger Buergels till laxrosa ommålade utställningslokaler i Neue Galerie. Ett försök till uppbrott från ”den vita kuben” som lyckas sådär.

I övrigt är det mest bärande arkitekturinslaget minnet av en arkitektur som inte längre finns. Byggnader som rivits undan, får nytt liv i konstens form. Ett exempel i Documenta-utställningen är kinesiske Ai Weiwei som använder rivningsmaterial från hutongkvarteren i Peking till stora skulpturala strukturer. Ett annat är konstnären Lu Hao som med en flera meter lång rendering av en hel gautsträckning visar stadens expansion. Bokrullemåleri som tidsaxel. Kuriosa: för att ha råd att arbeta som konstnär, försörjer han sig som arkitekt.

I Kassel visas konsten på fem utställningsplatser. I Venedig är de uppåt ett hundratal, fördelade på stadsparken Giardini publici, den gamla flottans lokaler Arsenale, och tillfälligt hyrda palats och kyrkor på stan. Arkitektoniska strukturer finns i bland andra Sloveniens och Bulgariens paviljonger. Det mest poetiska inslaget är Nipan Oranniwesnas talkkonstverk i Thailands paviljong. Han har ur kartor skurit ut kvartersbildningarna i olika städer men lämnat infrastrukturen kvar. Sedan har han kalkat över hålrummen i lager på lager ovanpå varandra till en i både bokstavlig och bildlig mening global stad.

Men också i Venedig vårdas arkitekturen som minne. Brutalast i installationen Hotel Russia, visad på stan. Konstnären Stas Polnarev har dokumenterat rivningen av hotellet som då det invigdes 1967 i Moskva blev Europas största. Fotografier av demoleringen med rester, hundratals köksvågar, badkar, dörrhandtag etc., blandas med filmprojiceringar från hotellets storhetstid: de flotta gästerna, maten, bubbelvinet… Modern ruinromantik. Fylld av tragik. Och samtidigt har ruiner inte uttryckts vackrare sedan Piranesi.