Skyskrapan från olika håll
I tisdagens Svenska Dagbladet skrev Ola Andersson en intressant sammanfattning av synen på skyskrapor, manhattanismen och Stureplanscentern. I söndags skrev Henrik Höjer om hur staden Chicago formats av sina skrapor på samma plats.
Ola Andersson betraktar stockholmspolitikernas vurm för skyskrapor som en "utslätad och banal manhattanism" som "inte har något med Manhattan att göra, och konstaterar att "den populärkultur som präglar vår värld huvudskaligen har sina rötter i 70-talets nedgångna New York", men "det var inte i skyskraporna den uppstod. Den utvecklades i billiga loft och lägenheter i den ålderstigna bebyggelsen på södra Manhattan".
Alla som såg antingen den dokumentär om Joy Division som SVT sände i veckan eller spelfilmen om samma band Control som sändes igår kan intyga att samma sak gällde 1970-talets Manchester. Alla som någon gång drömt om en levande populärkultur i staden får något längtansfullt i blicken när man säger Manchester 1977. I en legendarisk recension av Joy Divisions debutalbum i Melody Maker 21 juli 1979 citerar John Savage låten Shadowplaw och gör sin tolkning:
"To the centre of the city where all roads meet waiting for you..." Joy Division's spatial, circular themes and Martin Hannett's shiny, waking-dream production gloss are one perfect reflection of Manchester's dark spaces and empty places".
Nu är det väl ingen som tror att Stureplanscentern, eller någon annan heller för den delen, vill bygga skyskrapor för att ge plats för ny populärkultur, men det är kanske ändå dags att syna den politiska idén om skyskrapans roll i staden.
I senaste numret av Arcitectural Record presenteras Steven Holls Linked Hybrid i Peking. Projektet har varit väldokumenterat redan från dag ett, men nu står det klart. Det är bostäder, kontor, bigrafer, restauranger i ett industriområde från 1950- och 60-talet. Inte ett enda hus, men ett fabrikshus, revs när det nya projektet drog in. Steven Holl ger i tidskriften oss sin programförklaring för det till synes futuristiska projektet: "It's not about being tall, it's about being sustainable and making connections to the urban context".
Inlägg
12 kommentarer:
Själv är jag lite trött på skyskrapedebatten i Stockholm.
Jag ser den som ett symptom på den rädsla för förändring som präglat Stockholm sedan rivningarna i Klara. Så länge vi har en liten minoritet (för en minoritet är det, tro inget annat) av människor som skriker högt så fort något över 8 plan planeras kommer inte diskussionen om stadsutvecklingen att bli särskilt intressant. Se bara på vad som hände med Waterfront. Hela debatten handlade om höjd, gestaltningen glömdes bort och även om den är en förbättring mot gamla klaraterminalen är den väl inte så värst upphetsande.
Våningsplan är i sig ganska ointressant ur stadslivssynpunkt, det är vad vi gör med staden och hur den fungerar som är intressant. Jag är liberal i min syn på skyskrapor. Men inte för skyskraporna i sig, utan för att jag inte tycker att ett högt hus automatiskt är något att bli upprörd över.
Ja, vad ska man säga om det här? Fina tankar.
Bra jobbat Hallemar! En riktig krönika!
Ja, Gardebring, apropå Klara..en annan kände som du lite efter bombningarna av Dresden: En omotiverad rädsla för bomber och en irrationell avsmak inför doften av brända kroppar i tiotusental eller hundratusental..
Varför reagera alls på att den stad som kallats nordens Venedig – precis som Dresden en gång var känd som “Elbflorens” – snart inte längre gör skäl för namnet.
Och du har rätt: det var en rädsla för förändring som drev oss när bomberna föll. En stad blev platt, ett kulturarv förintades. Men det var ju inte sorgen över det som vi drabbades av utan rädslan för förändring...
Ola Andersson är en arkitekturens Leif GW Persson.
@gardebring: Det var precis det jag flörsökte siga. Det är sant, det är inget per definition att skrika högt om, men jag intresserar mig kanske mer för den politiska retoriken. Som tycks ligga påfallande långt från den där tanken på stadsliv.
@anonym 23.02: Tack!
Det blir lite tröttsamt med alla romantiska beskrivningar av New York eller Manchester på 70-talet – Manchester var knappast en bra stad att leva i för de flesta som bodde där under den perioden. En förutsättning för att få någonting längtansfullt i blicken vid tanken på Manchester 1977 är nog att man inte var med där och då, eller möjligen att man är så enkelspårig att man bara bryr sig om musik, det framgick ganska tydligt i dokumentären om Joy Division på SVT.
Samtidigt går det inte att förneka att det kom exceptionellt många intressanta artister från just Manchester under drygt tio år – Joy Division, Kevin Hewick, A Certain Ratio, Magazine, Smiths, Stone Roses, och så småningom Lisa Stansfield, för att bara ta några exempel. Och även i 70-talets New York uppstod en mängd popband som faktiskt förändrade musikhistorien, men det var ett New York som var helt annorlunda än idag, präglat av våldsbrott och droger, och som påminde mer om filmer som ”The Warriors” än om dagens övermysiga Greenwich Village. Man kan också ta exemplet med 60- och 70-talets Detroit, som bl.a. har gett oss Supremes, Iggy Pop, MC5, Smokey Robinson, Ted Nugent & the Amboy Dukes, Alice Cooper, och på senare år Eminem, men som verkar vara en mycket svår stad att leva i.
Det finns en slags halvt uttalad tes i Dan Hallemars text, att nedgångna och svårbeboeliga städer med gott om billiga lokaler skulle underlätta uppkomsten av nyskapande popmusik. Det låter väldigt romantiskt. Och stämmer det? Det ligger kanske någonting i resonemanget, men jag tror att sambandet är mycket mer komplext än så.
Men möjligen vore det ett uppslag för en artikel i Arkitektur: sambandet mellan stadsmiljö och nyskapande popmusik, om det nu finns ett sådant. Om Dan Hallemars halvt uttalade tes verkligen höll så borde svenska städer som t.ex. Eskilstuna och Norrköping ha varit platserna för en enormt spännande musikscen under 1980-talet och början av 90-talet. Frågan är om det finns några exempel på motsatsen: välmående städer med stabil ekonomi som levererar en massa nyskapande popband? Jag har i alla fall inte hört talas om särskilt många band som kommer från Geneve eller Stuttgart.
För övrigt ger det en trist eftersmak när inlägget avslutas med några rader om Steven Holls projekt i Peking, som om det vore arkitekturen som skulle skapa en intressant musikkultur. För vad det än var som gjorde att så många popband uppstod i Machester i övergången mellan 70- och 80-tal så kan vi vara ganska säkra på en sak: det berodde INTE på Manchesters arkitektur.
Gardebring, jag håller faktiskt med dig om nästan allting du skriver här. Synd att du inte är lika tydlig med att ta avstånd från vissa debattörers fixering vid skyskrapor när du skriver på Yimby. Det är nämligen just de publikfriande utspelen från skyskrapefanatiker som t.ex. centerpartiet i Stockholm som skapar en jordmån för kommentarer som den som skrevs här av Anonym 15:50 den 13 februari. I förlängningen riskerar centerns maniska argumentation för skyskrapor att leda till en massiv motreaktion, där alla förslag på byggnader med mer än 8 våningar kan avfärdas med argumentet att publicitetshungriga idioter som Per Ankersjö är för dem. Och då blir det verkligen omöjligt att diskutera höga hus på ett nyanserat sätt. Så jag råder dig att hålla en viss distans till gamla försäljare som kastar valfläsk omkring sig. Som du själv skriver, höga hus är inte nödvändigtvis bra eller dåliga i sig, det är det de gör med (och för) staden som räknas. Så det är det som borde diskuteras. När är höga hus en bra lösning, och på vilket problem?
Streets in the air hette en gammal slagdänga av Alison och Peter Smithson: Robin Hood Gardens - hur gick det? Är det rivet?
Steven Holls projekt i Beijing som jag såg på plats för något halvårsedan är i a f ytligt sett mest något åt det hållet. Ett av alla spacade megaprojekt som vare sig gör till eller i från i den allt mer förstörda staden. Intressantare moderna stadsutvecklingsprojekt finns exempelvis i närheten av den s.k. Arbetarstadion uppe i nordväst. Men inte heller dessa återskapar mycket av allt det som är förspillt och förlorat i tillväxtens Kina...
Att jag tog Steven Holls projekt som exempel berodde egentligen inte på att det är särskilt bra, jag har inte varit där, men jag tyckte det han sa belyste problematiken på något vis, det där med att skapa förbindelser är det viktiga, inte att bygga högt.
Lenny Kaye: Det är intressant. Jag har inga belägg. Men att det uppstår en viss typ av kreativitet i vissa städer vid vissa tidpunkter verkar ju givet. Peter Hall ägnar ju sin bok "Cities in civilisation" åt bland annat det. Det elisabetanska London etc. Om det har med arkitektur att göra, men på något vis.
Skyskrapor och täta stadsmiljöer är coolt, det är bara så helt enkelt. Förmodligen uppstod inte Iggy pop p.g.a av stadmiljöns beskaffenhet men den underlättar ju romantiseringen av det hela. Sällan hör man samma romaticerande över L.A eller Seattlescenen. Det är det som är det fina med en skyline, den symboliserar bara "storstad" och symboliken till lånas till vad som helst.
Instämmer med föregående, Svempa. Tät stad kan vara så mycket rock'n'roll. Se bara vad några fyrkantiga kvarter gav upphov till i Sundsvall på 90-talet. Sånt händer inte i ABC-staden. Först när förorterna blir riktigt jävliga börjar de svänga. Kanske har det med skyline att göra, du kan ha rätt. Är det punkthusen som gör det -rätt placerade?
Masse
Masse, din sarkasm missar målet. Jag sa att stadsmiljön förmodligen INTE spelar någon roll för uppkomsten av musik.
Skicka en kommentar