Norra Station Stockhom – varför och hur?
Dagens läsning, Göran Rosenberg i Dagens Nyheter om planerna för Norra Station i Stockholm och det enligt honom felaktiga kraven på att allt ska bära sina egna kostnader.
Bakgrunden här, där Petter Lindfors (M) har "hopp om att det ska gå att banta minussiffrorna rejält genom att bygga mer än de 2.600 bostäder som beslutats. – Ska vi få in fler bostäder får vi bygga lite högre, deklarerar Petter Lindfors."
Arkitekturs ledare från nummer 4/2009 i samma ämne här.
15 mars är det sagt att ärendet ska upp i kommunfullmäktige.
Uppdaterat: Johan Johansson skriver i ämnet Norra Station, Dagens Industri 4/2-2010, om hur den nuvarande planen faktiskt utnyttjar marken ineffektiv. Läs en PDF här.
Inlägg
56 kommentarer:
Jag vet inte om det bara är jag och jag tror jag skrivit detta någon gång förut, men det känns som att 90 procent av Sveriges byggnation sker i Stockholm att döma av alla inlägg om varje stadsprojekt som sker i huvudstaden.
Malmö- och Göteborgsregionen och för övrigt andra delar av landet känns rätt sparsamt representerade. Beror det kanske på att medierna är så väldigt koncentrerade till huvudstaden att allt lokalt blir till "riksdebatter"?
Skulle vara kul att läsa om förutsättningarna för arkitekturen i, säg, Piteå för omväxlings skull.
Märkligt, när jag gör en sökning i Rosenbergs artikel på orden "Norra Station" så hittar jag ingenting - handlar artikeln verkligen om Norra Station eller kanske om något annat bostadsprojekt?
Eller handlar artikeln om Norra Station men bara i sådan utsträckning att Peter Wolodarski på den redaktion som tagit in Rosenbergs artikel inte blir osams med pappa på SBK?
Håller med om att det är väldigt Stockholmsorienterat på den här bloggen.
Man blir inte så sällan förvånad över att inte minst norrmännen intresserar sig för vad som sker i Sverige - ännu i dag när de blivit stenrika. Lika förvånande är det att återfinna alla huvudstadens avarter i bleka kopior ute i landet. Förr hittade man Drottninggatan vart man tog sig - från Malmö till Sollefteå. Numera självfallet Hammarby Sjöstad i x antal versioner - bättre och sämre.
Vad som blev rätt i Stockholm blev det även i landsorten, och det som sket sig sket sig även i resten av landet - såsom rivningen av Klara.
Bevakningen av Stockholm sker väl således med viss relevans.
Det brukar mest vara Göteborgarna som retar sig. De ville ju ha "Nordstan" utstämplad över Svea rike. Tji fick dom. Det blev Drottninggatan (och Sveavägen stannar ännu i dag vid Sergels torg).
Re: anonym
Ah, jag väntade nästan på det svaret. Problemet med den historieskrivningen är ju bara att den inte stämmer. Hammarby Sjöstad föregick inte alls "x antal bleka kopior ute i landet", de flesta av dem skedde parallellt eller i en del fall rentav före. Och skyskrapedebatten i huvudstan rasar ju många år efter att "lilla" Malmö fått hybris och byggt en hög, skruvad pinne. Och Bo 01 i samma stad var ju en del av samma "hybris" och åstadkom något som inte skett därefter.
Problemet är att jag tror att Stockholm tror att de liksom inom andra områden - till exempel politik, näringsliv - är en föregångare och förebild för övriga landet inom arkitektur. Jag tror det är en vrångbild. Debatten speglar ju om något att huvudstaden verkar ha stora problem med vad de vill inom området. Malmö och Göteborg verkar ju titta mer mot Danmark, Norge eller Holland när de vill få perspektiv.
Och många av de främsta arkitekterna verkar ju knappast häcka i huvudstaden heller.
Jag tror du representerar en syn på makt och arkitektur som är förlegad Anonym, kanske den syn man hade i landet när tidningen hette Byggmästaren.
Hur det varit - imperfekt alltså - råder väl inga oklarheter kring. Hur det är, är precis som du är inne på en annan fråga. Men något säger mig att maktfrågorna snarare ännu är känsliga än utklarade och överstökade...inte minst ditt inlägg.
En rivning av annexen vid Stockholms stadsbibliotek liksom uppförandet av vinnaren i tävlingen hade nog haft ett betydande genomslag i form av diverse projekt runt om i landet. Samma gäller om, gud förbjude, de 140m höga tornhusen vid Norra Station skulle komma att uppföras. Självfallet skulle det sätta en ny limit för höghusbyggandet runt om i våra stadskärnor...
Låt mig ta ett exempel: Slussen är en viktig och intressant plats, en intressant funktionalistiskt trafikprojektet i behov av förnyelse. Det har renderat 11 långa inlägg på denna blogg (oräknad alla de gånger den nämns i andra inlägg).
Hyllie i Malmö, för att åter använda den skånska staden som exempel, är en viktig stadsdel – ett helt nytt stort stadsbyggnadsprojekt med hög ambitionsnivå där inhemska och internationella arkitekter kopplats in, bland annat i form av större tävlingar (okej, krisen har här senare liksom på andra håll gjort att en del av projekten skrotats, men ändå). Hur många träffar får jag på detta projekt när jag använder bloggens egen sökmotor? Tre varav ingen egentligen handlar om projekt i sig (ett handlar om Globen).
Det är möjligt att några inlägg fallit ur arkivet eller nåt, men det verkar ju ändå rätt talande.
Om Hyllie kommer att väcka känslor och laddas med olika symbolvärden är en fråga för framtiden - som beror inte minst av utfallet i arkitektur med mera. Potentialen kanske finns. En investeringsnivå är inte orsak i sig till nationell uppmärksamhet. Även Stockholm har som bekant ett antal perifera exploateringar av betydande omfång - en del av dem i klassade riksintresseområden. Även dessa är det i relativt hög grad tyst kring. Hittar du något på bloggen om Värtan, Kvarnholmen, Norra Kungsholmen etc?
Tack för ert engagemang. Det är sant att det är lite för Stockholmscentrerat på bloggen. Så, note to self: lite mer Malmö, Göteborg, Piteå etc i framtiden. Kom gärna med tips på aktuella debatter. Typ den som ligger i högerspalten här om Helsingborg.
En anledning till att det skrivs mer om Stockholm än om Piteå är väl att det byggs och planeras mer i Stockholm. Inte så konstigt, och inte så mycket att bråka om egentligen. Var i Piteå, eller någon annan svensk småstad, planeras en stadsutbyggnad som är lika viktig som Norra Station?
Rosenbergs artikel i DN var ganska platt, och man kan som i tidigare inlägg här ovanför spekulera i om det hänger samman med att ledarredaktionens chef heter Peter Wolodarski. I vilket fall som helst är Norra Station ett uselt exempel för den som argumenterar för att samhällsintresset bör få kosta pengar. På Norra Station är det verkligen inte samhällsintresset som har stått i centrum för planeringen, utan Aleksander Wolodarskis helt personliga intresse av att skapa runda platser och rama in ”stadsportar” med dubbla torn, precis som på Starrbäcksängen och St Erik.
Ja, Göran Rosenbergs artikel handlar egentligen om någonting annat, och Norra Station var inget bra exempel på det han ville säga. Dessutom verkar han inte vara så insatt i stadsbyggnadsfrågor, som de flesta andra proffstyckare. Jonas Johansson skrev en betydligt vassare kritik av planerna för Norra Station i Dagens Industri för två veckor sedan, men av någon anledning går det inte att hitta den artikeln på deras hemsida.
Johan Johansson skrev även och likartat i SvD före jul: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/tornen-skymmer-diskussionen_3941025.svd
(Di tar betalt numera för tillträde till hemsidans helhet).
Nej, Rosenberg förbiser ju tyvärr att den stora faktorn i Norra Station är finansiering av överdäckningen. Även om flertalet kritiker i ämnet haft goda argument och de bägge tornen är rena dårskapen så hör frågan om att alls expoloatera här samt decka över samman med både ambitionen och förmåga att driva en väldigt kvalificerad planprocess. Den frågan kan man tycka saknas hos de skarpa kritikerna. Bebyggelsen vid Norra Station är inte given och formbar hur som helst. Vilken form den ges kan - om man vill - ses som en bisak. En lika viktig parameter är vilken kvalitet som uppnås och att överdäckningen alls blir av. Med det som utgångspunkt blir det svårare att avfärda Wolodarski. Bättre kan vara att slipa av förslaget dess sämsta delar och ändå få ett genomfört projekt med hög kvalitet i en hel del avseenden.
Anonym 12.06, 17/2,
Ett stort projekt som Norra station innebär alltid en svår och kvalificerad planprocess, som ska lotsas genom programfas, samråd och utställning, det är en oundviklig konsekvens av detaljplaneformen och planområdets storlek och antalet inblandade aktörer. Det förstår alla som vet någonting om hur fysisk planering bedrivs i Sverige. Menar du på fullt allvar att den som kritiserar ett planförslag skulle vara skyldig att berätta detta för sina läsare? De initierade vet redan hur det fungerar, och lekmännen är fullständigt ointresserade av planprocessen, de bryr sig bara om resultatet. Tråkigt för planerarna kanske, men så är det.
Jag vet inte om du är byggare eller politiker, men det låter så när du först skriver att bebyggelsen på Norra Station inte är given och formbar hur som helst, och sedan hävdar att det inte spelar någon roll vilken form den får, det är nämligen precis så som både byggare och politrucker alltid brukar argumentera. Det är i vilket fall fel. Wolodarskis plan visar just att bebyggelsen faktiskt kan ges vilken form som helst, för det är det Wolodarski har gjort. Varken överdäckningen eller ideerna om en framtida vetenskapsstad har lämnat något avtryck i planen, den speglar bara Wolodarskis egna ideal och preferenser. Och just därför skulle det också gå att forma stadsdelen på ett helt annat sätt, utifrån andra utgångspunkter än Wolodarskis privata prioriteringar.
Om du tror att det inte spelar någon roll vilken form en stadsplan får så ska du nog ägna dig åt någonting annat än fysisk planering, all erfarenhet och all forskning talar emot den ståndpunkten. Men om du menar att de enskilda byggnadernas form är av underordnad betydelse så kan jag ge dig rätt. I så fall borde du vara lika förbryllad som jag över Wolodarskis utstuderade gestaltningsprogram, som inte bara specificerar husens volymer i detalj, utan även vilka fönstertyper, material och kulörer som ska tillåtas.
Helt riktigt är det dock att exploateringen av Norra station ska bekosta överdäckningen. Och därför är det problematiskt att marken i Norra stationsområdet inte utnyttjas på ett bättre sätt. Att avstå från att bebygga så stor del som möjligt av den mycket dyra mark som skapas ovanpå överdäckningen är ansvarslöst, särskilt om syftet bara är att tillfredställa de egna estetiska ambitionerna.
Det vore kul om du kunde precisera vad du menar i de sista meningarna. Vilka är enligt dig de sämsta delarna i planen, som du vill ”slipa av”? I vilka avseenden menar du att projektet då skulle komma att hålla en hög kvalitet? Och menar du att Wolodarski är den ende som kan driva igenom just den här planen – i så fall, varför tror du det?
What a thrill - ett kvalificerat svar. Om jag förstår saken rätt så är avsändaren Merkurius "fysisk planerare". Skillnaden är hårfin men allt annat än betydelselös vs disciplinen stadsplanerande arkitekt. Nog om det.
Det du säger om ytor som lämnats oexploaterade får väl Wolodarski att framstå närmast som en hjälte - som bevakar att ett stadsrum (oaktat "stil") tillåts uppstå. Men jag är för knapphändigt inläst på planen för att helt kunna tolka den aspekten.
Just formfrågan erbjuder en del motsägelser om man läser olika debattinlägg. Wolodarski kritiseras i exempelvis ett inlägg av Lars Marcus i SvD17/12 för att hans formspråk och arkitektursyn handlar om "det representativa stadsrummet". Problemet, emellertid, med att kritisera Wolodarski på just den punkten är att även om man kan göra en indelning i å ena sidan representativ arkitektur och å den andra "performativ"(se Lars Marcus inlägg) så finns ingen motsättning mellan dessa två inriktningar. Det blir mao ett slag i luften att beslå Wolodarski med att vara representativ. Han må så vara. Hans plan kan vara lika "performativ" för det - eller till och med mer performativ än sina kritikers. Performativitet är nämligen en erkänd sekundäregenskap i det klassiserande formspråket(jag ogillar att påpeka detta men det är tyvärr sant).
Men vad jag framför allt menar är att vi de sista 10-20åren sett några tydliga förmågor på SBK som inte enbart lyckats genomföra den lagskrivna process som du utpekar och som "alla känner till", utan som därutöver förmår knyta upp hela byggstockholm/halva byggsverige i ett sammanhängande projekt som har en tydlig kvalitetsambition ända ut i detaljerna. Det behövs för att resultatet ska bli bra. Den lagstadgade processen tillförsäkrar väldigt lite i realiteten även om sakkunskapen för närvarande inom SBK är begränsad just i denna fråga. Att hänvisa till den lagstadgade processen som garant för kvalitet och demokrati är skulle jag säga inte så lite avslöjande beträffande avsändaren för en sådan uppfattning.
I betydande utsträckning menar jag att det alltså är en ur allmänintressets syvinkel riktigt ”deal” att tolerera Wolodarskis privata smakriktning för att i gengäld erhålla hans ledarskap vad gäller genomförande och kvalitet. Vad som framför allt måste bort är den ideologiskt totalitära och med sin höjd dominerande arkitekturen vad gäller Tors torn.
Om femtio år kommer ingen att bry sig ifall formspråket i Norra Station i övrigt har klassiserande anstrykning – förutsatt att planen har performativa egenskaper. Det senare bedömer jag att den faktiskt har och på den punkten har kritiken gjort självmål. Representativitet är inte önskvärt (Wolodarskis formspråk) men å andra sidan helt harmlöst. Performativitet är en nödvändighet. Men ingen har lyckats visa att denna egenskap saknas i planen då man förvirrats av dess formspråk…
Re: Dan Hallemar
Tack för respons själv.
Re: Klas Fleming
Jovisst, det byggs absolut mest i Stockholm, självklart. Men till och med ur den synvinkeln är det oproportionerligt mycket om dessa projekt, det känns som att i huvudstaden verkar uppmärksamhetsvärdet alltid vara upphöjt i två – eller omvänt, intresset tämligen svalt utanför detta område. Jag köper inte heller det där normeringsargumentet, det är ju ett självspelande piano: allt i huvudstaden är viktigt för Sverige för att det ligger i huvudstaden liksom (det kallas cirkelargument, det återstår fortfarande att bevisa).
Och det var inte Piteå som var grejen egentligen, om man bara vill uppehålla sig vid relativt stora städer (ur ett svenskt perspektiv!) kan man ju nämna Malmö, Lund, Helsingborg, Halmstad, Göteborg, Linköping, Norrköping, Uppsala, Karlstad och Umeå. Sedan lär det finnas mindre kommuner som säkert har projekt värda att granska och debattera. Jag får återkomma med tips!
Re: Anonym
Hyllie är ingen sorts perifer exploatering, utan att vara Malmöbo känner jag i varje fall till att det är deras motsvarighet till Köpenhamns Örestad, ett projekt som väckt ansenlig uppmärksamhet i Danmark och till viss del i Sverige.
Jag läste en krönika på flyget till Köpenhamn för något år sedan. Skribenten tog upp den träffande beskrivningen av stadsplaneraren som en modern form av fältherre. Ni förlästa förståsigpåare känner säkert till någon referens till känd filosof eller så.
När jag tar del av en sådana här debatter om hur man ska bygga städer slås jag alltid av de anspända tonfallen och det blodiga allvaret. Det verkar vara på liv och död. Ner i skyddsrummen kvinnor & barn!
Nej, det måste finnas lust och form även i det stora, inte bara militäriska principer.
Det lekfulla och nytänkande verkar tack och lov dyka upp här och var. I stockholm nu med den spännande planeringen för Årstafältet. Uttänkt av en fransman!
Inger
Anonym 18.38, 17/2,
Till att börja med skulle det underlätta diskussionen om du kunde skaffa dig en signatur. Jag skulle verkligen uppskatta det. Jag har all respekt för att människor vill vara anonyma, men en signatur tycker jag att man kan kosta på sig.
Nu är klockan mycket, och jag har inte möjlighet att svara på allt du har skrivit just nu, men jag ska försöka återkomma under de närmaste dagarna. Men jag tror att vårt lilla meningsutbyte skulle vinna på att du läste in dig mer på planförslaget. Och när du har gjort det ser jag fram mot ett svar på de frågor som jag ställde i slutet av mitt förra inlägg:
Vilka är enligt dig de sämsta delarna i planen, de som du vill ”slipa av”? I vilka avseenden menar du att projektet då skulle komma att hålla en hög kvalitet? Och menar du att Wolodarski är den ende som kan driva igenom just den här planen – i så fall, varför tror du det?
Överhuvudtaget vore det välgörande för diskussionen om du kunde precisera vad du menar med att resultatet blir bra om Wolodarski får styra. Bra för vem, och på vilket sätt? Innan du har förklarat det så har jag svårt att formulera ett svar, eftersom jag då inte riktigt vet vad jag svarar på.
Nu är klockan väldigt mycket. Återkommer.
Ser fram mot att fortsätta debatten Merkurius och jag kompletterar eventuellt mitt inlägg ovan, men i flera avseenden finns svaren på dina frågor där redan. Så om du inte kan utläsa dem har vi ju halva konklusionen i det att olika ståndpunkter ofta talar förbi varandra.
signatur
Ps. Angående Ingers inlägg och entusiasm över Årstafältet tillåter jag mig att citera en jurymedlem: Vi var mycket besvikna över samtliga förslag vi fick in.
ds.
Re: Merkurius 2010-02-18 00.00
Hör inte Norra Station till en äldre generation planer - sådana som knappt längre görs på SBK - där man faktiskt kan tillförsäkra en nivå på både gaturum och byggnader vad gäller utförande? Sådana planer har brukat följas igenom av dem som sjösatt en gång. Konstigare än så är det väl inte.
Wolodarski har kvaliteter som planarkitekt men är också kontroversiell. Det är inte samma sak som att ersättare växer på trän till höger och vänster - som svar på frågan om han är oersättlig. Särskillt just nu hörs röster som säger att det är verkligt skralt med kompetens på SBK.
Vad i Norra Stationsplanen är katastrofalt och bör ändras?
Tornen - helt klart. Vad gäller resten vill jag vända på frågan: Vad är så slutgiltigt och dåligt att det absolut inte får komma till utförande? En överstor plats kan exempelvis ändras och kompletteras längre fram. Jag ser exploateringsgraden som den verkligt brännande frågan. Den får politikerna inte minst ta ansvar för. Ansvarsfrågor är svåra att debattera - men visst är det läge att dra i nödbromsen. Men finns det en sådan just för exploatering? Är inte planeringsprocessen för långt framsprungen för att börja ändra?
Var juryn besviken över förslagen på Årstafältet?! De som sållat ut så spännande moderna team med landskapskompetens och allt!
Ha ha ha!
Det är alltid jättekul att höra sådant där, oavsett om det är sant eller inte.
Urban
signatur,
Visst är det vanligt att människor med olika ståndpunkt och/eller utgångspunkt talar förbi varandra. Och just för att undvika detta skulle det vara bra om du kunde svara på de frågor jag ställde i föregående inlägg. En förutsättning för att diskussionen ska vara meningsfull är enligt min mening att båda parter talar om samma sak, och att de förstår varandras ståndpunkt.
Ja, som jury i Sverige är det lätt att inte se skogen för alla trän. Sverige och Stockholm var nära en världssensation. Stockholm var nära att få någon form av alternativt fokus till sitt gamla tröttkörda City - och en park värd namnet utanför innerstan:
http://www.arkitekt.se/s46061
Men varför ha kul när man kan ha tråkigt? Varför ha en vision när man inte måste? Varför vara intressant och nyskapande som stad när man kan vara perifer och bortglömd?
Inger, ser du fysisk planering som en manlig härskarteknik? I så fall, ser du valet av gardiner och mattor som en kvinnlig härskarteknik? Fundera på saken när du får lite tid över mellan låsscheman och Köpenhamnsresor.
Merkurius - du missade nog mitt inlägg 2010-02-18 15.33. För du var väl knappast svarslös?
"ser du fysisk planering som en manlig härskarteknik"
-jag refererade till en artikel som hade en träffande poäng, och mitt svar är alltså: ja, så kan man ju se det!
"ser du valet av gardiner och mattor som en kvinnlig härskarteknik"
-vilken gubbig följdfråga! Den väcker inte samma sorts igenkännande. Varför? Jo, jag som är intresserad tycker att form är en angelägenhet för alla. Och vad är det som hindrar en modernisering av samhället i detta avseende? Jo, det är viktigpettrar som vill att viktiga frågor skall vara en angelägenhet för ett fåtal, nämligen dem själva.
Inger
Inger!
Du är den svenska arkitekturens Hedda Gabler och Lena Larsson i samma person - fast tvärtom!
Staffan
Signatur,
Ja, det inlägget hade inte kommit in när jag skrev senast. Och jag känner mig inte det minsta svarslös, men jag har haft en del annat att göra än att skriva på Arkitekturs blogg. Försöker återkomma med svar under eftermiddagen-kvällen.
M.v.h. Merkurius
Så, till slut blev det en liten skrivpaus mellan plikterna. Signatur, om jag förstår dig rätt när du skriver om att ”tillförsäkra en nivå när det gäller utförande” så menar du att kvaliteterna på Norra Station framför allt ligger i en långt driven kontroll över alla delar i den yttre miljön, så att varje detalj i både byggnader och gator samordnas för att harmoniera visuellt och bidra till den konstnärliga helhetseffekten. Kort sagt, om jag förstår dig rätt anser du att stadsplaneringens huvudsakliga uppgift är att forma staden som ett konstverk, och att ge oss visuella upplevelser, att det är den visuella enhetligheten som gör att ”det blir bra”. I så fall förstår jag att du uppskattar Wolodarskis gärning som planarkitekt. Och i så fall kommer vi aldrig att bli överens.
Att degradera stadsplanering till en fråga om konst och skönhetsupplevelser är nämligen mycket problematiskt, på flera sätt. Extra problematiskt blir det när man som Wolodarski (eller Le Corbusier, eller Sune Lindström) låter allting i stadsplanen definieras utifrån den egna konstnärliga visionen. Då finns det ingenting allmängiltigt i planen som någon annan kan arbeta vidare med, och därför blir det i praktiken nödvändigt att låta den som ”sjösatt” planen slutföra den. Och om man bara ser städer som någonting som ska ge visuell stimulans så kan det naturligtvis vara en eftersträvansvärd ordning.
Wolodarskis kompetens är kompetensen att totalplanera ett område, så att inga andra viljor och uttryck än hans egna får plats. Och det är han verkligen bra på. Men Wolodarski har varken kompetens eller intresse av att planera så olika viljor och intressen får möjlighet att inrätta sig utifrån sina egna behov och förutsättningar. I en intervju i SvD i december utvecklade han sin syn på stadsbyggande som någonting som ska styra och kontrollera stadslivet istället för att låta det komma till uttryck, det var mycket klargörande.
För den som inte anser att städers huvuduppgift är att erbjuda visuell underhållning, och för den som inte delar Wolodarskis preferenser, är det emellertid allt annat än ett ”deal” att låta Wolodarski ge Norra Station en utformning som är så slutgiltig och definitiv att den kommer att motverka alla framtida försök till förändringar, eftersom varje förändring skulle störa den enhetliga och utstuderade kompositionen. Och att minska Norrtullsplatsens storlek blir svårt, eftersom Wolodarski har format den så att det ska vara så svårt som möjligt att bygga bort den i framtiden.
Att påstå att Wolodarski skulle vara en hjälte för att han lämnar stora ytor tomma för att tillfredställa sina privata böjelser, samtidigt som projektet beräknas gå med ett underskott på drygt två miljarder, är ett påstående som är mycket svårt att ta på allvar. Föreställningen om att tomma, obebyggda ytor alltid skulle vara någonting positivt i sig är en rest från den modernistisk-utopiska romantiseringen av tomrummet som en plats där allting ska kunna hända. Alla som kan någonting om 1900-talets stadsbyggnadshistoria borde vara vaccinerade mot den sortens naiva idealiseringar.
Lars Marcus kritik av Norra Stationsområdet i SvD var både träffande och synnerligen relevant, eftersom Wolodarski enbart bryr sig om ”det representativa” och försmår ”det performativa”. Det måste naturligtvis inte råda något motsatsförhållande mellan performativa och representativa egenskaper, men på Norra Station är motsättningen ett faktum. Som flera kritiker redan har påpekat skapar Wolodarskis plan avstånd istället för samband, och planeringen hotar i förlängningen hela den forskningsmiljö som ska etableras på Norra Station. Och det är inte för att glädja Wolodarski som kommunen, landstinget och näringslivet ska investera miljardbelopp i utbyggnaden av Norra Station, det är för att skapa en dynamisk stadsmiljö. Att Wolodarski har kidnappat projektet för sina privata syften borde ha fått ansvariga politiker att dra i nödbromsen för länge sedan.
/ fortsättning följer i nytt inlägg
Fortsättning från föregående inlägg:
Den kritik av stadsplanen för Norra Station som jag har tagit del av har, med undantag för kritiken mot Tors torn, överhuvudtaget inte handlat om stil eller formspråk, utan om att stadsplanen inte gör det den ska göra, nämligen knyta samman Stockholm och Solna, och skapa en dynamisk forsknings- och företagsmiljö. Och det har varit en helt riktig kritik, som är allt annat än ett slag i luften. Så Signatur, om du kan förklara vilka performativa egenskaper du lyckas hitta i stadsplanen för Norra Station, och på vilket sätt dessa egenskaper är ett relevant svar på uppgiften, så vore det enormt intressant. Och även om du delar Wolodarskis visuella fixering vore det välgörande om du kunde försöka hålla isär stadsplanen och byggnaderna. Att påstå att performativitet skulle vara en erkänd sekundäregenskap i det klassicistiska formspråket, t.ex., är fullständigt fel. En byggnad blir inte mer eller mindre ”performativ” för att vi klistrar på en tempelgavel eller några pilastrar. Möjligen syftar du här, på ett ganska luddigt sätt, på att klassicismen i grunden eftersträvar det generella, det allmängiltiga, det opersonliga, och att klassicistiska byggnader därför många gånger har visat sig lättare att bygga om och förändra än byggnader skapade utifrån en ortodox funktionalistisk analys. Men klassicistiska byggnader har ingenting med stadsplanering att göra. Och Wolodarskis arbetssätt är själva motsatsen till allt vad klassicism heter, det är istället personligt, affekterat, godtyckligt och ultraspecifikt. I de stadsdelar som Wolodarski har planerat finns inget utrymme för förändringar överhuvudtaget, och vad jag kan förstå är det också det som är hans mening.
Så vad är så dåligt att det inte bör komma till utförande på Norra Station? Faktiskt det allra mesta i planförslaget, från utformningen av Norrtullsplatsen och timglasparken, via den schematiska och formalistiska indelningen av marken i löjligt små kvartersenheter, till den pedantiska samordningen av husvolymer och fasadfärger. Tors torn är en struntsak i sammanhanget. Det bästa vore naturligtvis att äntligen låta Wolodarski gå i pension, och att låta en planerare som inte bryr sig om arkitektoniska frågor ta över; en planerare som börjar med hur marken används, och som struntar i hur husen ser ut.
Arkitektur är i de flesta avseenden stadsplaneringens motsats. Arkitekturen handlar om evigheten, och dess ursprung är gravbyggandet. När någon som Wolodarski driver arkitekturens logik till sin spets i en hel stadsdel blir resultatet följaktligen en död stadsdel. Och det är motsatsen till det som efterfrågas på Norra Station.
Merkurius - vilket bra och uttömmande svar. Men i stort sett punkt efter punkt är det förutsägbart. Det svåra här är ju inte att kasta ut antagonisten - utan att göra det men med barnet bibehållet i badkaret. D.v.s. att kunna se riktigheten och felen i både det egna och opponenternas synsätt.
Liksom du har jag inte tid att lägga på stående fot på ett svar så jag ber att få återkomma.
Signatur
Ja, Merkurius, nu har du ju åtminstone bekänt färg vad gäller värdet av god arkitektur - gravbyggande. Jag tror att yrkesutövning inom vårt område förutsätter respekt för bägge disciplinerna – arkitektur och stadsbyggnad. Hur man på den här bloggen kan yttra något annat övergår mitt förstånd.
Men det är intressant att du med din exceptionella ståndpunkt samtidigt är så kritisk mot just Wolodarski – alternativt förutsägbart. Extremer gillar sällan varandra. Förr var det på GFK de verkliga nedkämparna av framåtskridandet inom planeringen huserade. Nu tycks de ha flyttat över till SBK där jag gissar att du håller till.
Många annars i vår tid brottas med problematiken som handlar om hur vi över huvud ska bygga stad. Men det tycks inte bekymra dig vilket i sin tur tyder på att du mest ser frågan om stad som ett logistiskt problem som ska lösas – oskönt eller inte. Du hör inte hemma på högre tjänster och poster vill jag då påpeka. Men vår tid är ju vår tid och du kan sitta precis var som helst som läget är just nu.
Klassicism, min gode vän, är inget man ”klistrar” på fasader. Klassicism är en av mänsklighetens äldsta strukturella koder. Inte minst epoken kring tjugotalet karaktäriseras av snarare rumslighet än prål. Dessa strukturer har utmärkta ”performativa” egenskaper som inte särskilt avsetts av sina upphovsmän men som vi fick på köpet. Åtskilliga generationer senare former inom planeringen såsom grannskapsepoken eller sjuttiotalets rumsligt spekulativa områdesbyggande är i motsvarande utsträckning bristfälliga – performativt.
Framför allt: Det hokus pokus som blir stad är vi som sagt inte överens om hur man får till i vår tid. Din självsäkerhet och samtidiga förakt för stadsbyggandets ena halva, arkitekturen, tyder därför på att du lite förstår. Lars Marcus betonar i sina inlägg det ”onödiga” med Wolodarskis gester vilket han i o f s har rätt i. Men i mindre utsträckning uppehåller han sig vid det som är mer intressant i det du menar att kritiken varit inriktad på såsom vilken kontakten blir med Solna. Men jag håller inte med om att tonvikten legat här i kritiken utan den har till betydande del skjutit in sig på W:s harmlösa (tramsiga) former.
Timglasparken anser du vara värdelös liksom de små kvarteren och den arkitektoniska genomarbetningen. Jag kan bara säga att jag hoppas vi får se. Är inte så säker på att du får rätt. Och den som vårdslöst och kunskapsföraktande påstår att god stad inte befrämjas av ambitiös arkitektformgivning lär inte lämna många spår av betydelse efter sig som yrkesutövare – skitplanen för Västra City är bara ett exempel i mängden av idiotprodukter av värsta slag som nu börjat pumpas ut från SBK. En plan värd att röra sig i är inte mycket värd om den kantas av dålig arkitektur. Och den lär dessutom inte vara en särskilt bra plan – eftersom den som inte insett vikten av arkitekturen sannolikt inte heller begriper möjligheterna med planläggningsmomentet.
Att Wolodarski lagt fast innehållet i sin plan och inordnat bebyggelsen är historiskt sett harmlöst(sett i ett vidare tidsperspektiv). Han gör inte detta för sin egen skull och ingen hindras i att leva i en stad bara för att den är strukturerad – tvärt om.
Jag sympatiserar inte ett dugg med W:s förfärliga framträdande i SvD. Men kunskapen om vad som konstituerar en fungerande performativ stadsmiljö är ytterst begränsad inom yrkeskåren.
Lika lite som det finns den motsats kritikerna mot Norra Station fastnat i mellan representativt och performativt finns någon motsats mellan en egotrippad gammal skicklig surgubbe såsom W och de performativa egenskaper som hans belackare suktar efter men i flertalet fall inte är i närheten av att själva kunna upprätta.
Yimby verkar inte ha hittat till den här diskussionen. Eller vill de bara diskutera när det handlar om höghus?
Signatur, tack för svar. Vem vet, vi kanske arbetar i samma hus, kanske t.o.m. som kollegor? Eller så har du kanske arbetat i huset tidigare?
Hur som helst, det finns mycket i ditt inlägg som förtjänar ett svar, jag ska försöka återkomma om både klassicism, Norra station och annat under kvällen. Dock, när det gäller Västra city: jag tänker inte försvara planeringen, och det går att diskutera mycket av det som planeras. Men även när det gäller Västra city är det bra att ha viss kännedom om projektet om dess förutsättningar innan man dömer ut allting. Det skulle aldrig fungera att presentera en Wolodarski-plan för Jernhusen, i Västra city är förhandlingssituationen en realitet.
Jag ska försöka hinna återkomma med ett längre inlägg under kvällen.
Vänligen / Merkurius
Signatur, det är fascinerande hur du lyckas misstolka så mycket av det jag skriver. Jag konstaterade att arkitektur ytterst handlar om evigheten, och att gravbyggandet är arkitekturens ursprung, jag påstod ingenting annat. Det var knappast en slump att Asplund hade Hadrianus mausoleum som förebild när han ritade stadsbiblioteket, som brukar anses som ett av de främsta arkitekturverken i Stockholm.
Jag förstår inte hur detta enkla konstaterande kan ses som extremt eller exceptionellt eller som ett uttryck för bristande respekt för arkitektur. Arkitektur har i sig ingenting med stadsplanering att göra, och vice versa. Att respektera båda disciplinerna genom att hålla isär dem är fullständigt självklart för mig.
Men som jag gissade inledningsvis är våra utgångspunkter så pass olika att vi förmodligen aldrig kommer att bli överens. Nu behöver inte det vara något hinder för ett givande meningsutbyte, tvärtom. Och ja, jag tycker att stadsbilds- och skönhetsfrågorna är övervärderade, i alla fall i Stockholm. Vi ägnar oproportionerligt mycket tid åt att diskutera hur staden ska se ut, jämfört med den kraft vi lägger ner på att få den att fungera. Och därför misslyckas vi ständigt med att bygga ”blandad stadsmiljö”, t.o.m. när detta är en uttalad målsättning.
Det kanske är lika bra att vi tar det här med performativt och representativt på en gång. Alla byggnader, och all stadsmiljö, har performativa egenskaper, men på olika sätt. En grannskapsenhet, som du tog som exempel, kan vara mycket performativ för en viss sorts liv och en viss sorts verksamheter. Industriområdet i Västberga är också performativt, men för en annan typ av verksamheter. Att anklaga en miljö för bristande performativa egenskaper är omöjligt så länge vi inte har någon uppfattning om vad miljön ska göra. Sune Lindströms Grindtorp, t.ex., fungerar alldeles utmärkt som ett rent bostadsområde, men det är svårt att tänka sig att de stora svenska affärsbankerna skulle kunna förlägga sina huvudkontor dit utan många och genomgripande förändringar.
Kort sagt, alla miljöer har någon slags performativa egenskaper. Alla miljöer kan göra någonting, frågan är vad. Just på Norra Station är målet att skapa en miljö som underlättar företagande och forskning, och problemet är att Wolodarski är fullständigt ointresserad av vilka performativa egenskaper som behövs för att nå det målet. För Wolodarski är det alltid formerna i sig som är utgångspunkten, oberoende av vilket liv som ska levas i området. Och formerna är i högsta grad representativa: Norrtullsplatsen verkar vara ritad som en entréplats värdig Tutanchamon eller Mussolini, åtminstone. Det är här konflikten mellan representativt och performativt på Norra Station ligger, i att Wolodarski enbart intresserar sig för det representativa men nonchalerar de performativa frågorna.
Och därför är Wolodarskis former allt annat än harmlösa. Även om han själv är ointresserad av performativa frågor så får hans skapelser performativa egenskaper. Och alla de miljarder som ska investeras på Norra station investeras inte för att skapa ett upplevelsetivoli för arkitekturintresserade, utan för att skapa en dynamisk stadsmiljö, och för att knyta samman Stockholm och Solna. Därför är Wolodarski fel person för att hantera den uppgiften. Det behöver inte finnas någon konflikt mellan representativt och performativt, men med Wolodarskis arbetssätt blir det så, eftersom han bara bryr sig om det representativa. Lars Marcus formulering om monumentalisering av trivialiteter var mycket träffande.
fortsättning från föregående inlägg:
Som jag redan har skrivit en gång tidigare strävar klassicismen efter det generella, det allmängiltiga och det opersonliga. Och det gäller den strukturella nivån, och har ingenting med formspråket att göra. Det var du som hävdade att ”Performativitet är (nämligen) en erkänd sekundäregenskap i det klassiserande formspråket”, vilket är struntprat, i nivå med att hänga upp en tempelgavel på en fasad. Men på en strukturell nivå har klassicismen många goda egenskaper. Wolodarski är dock allt annat än klassicist, hans stadsplaner är så personliga att de gränsar till självporträtt.
Eftersom du försvarar Wolodarskis plan för Norra Station och envist hävdar att planen visst kan ha performativa egenskaper så vore det bra om du kunde förklara vilka performativa egenskaper du kan urskilja. På vilket sätt bidrar Wolodarskis plan till att skapa en blandad och dynamisk stadsmiljö, goda förutsättningar för forskning och företagande, och till att låta Stockholm och Solna växa samman? Det vore betydligt roligare att läsa en sådan redogörelse än dina insinuanta spekulationer om att alla som kritiserar Wolodarski skulle vara misslyckade planerare.
Vänligen / Merkurius
"-egotrippad gammal skicklig surgubbe såsom W"
Hahaha... bra sammanfattning!
/Oxå anonym (kanske bäst så)
Merkurius,
Jag visste inte att kejsar Hadrianus var av etruskisk härkomst men man lär så länge man lever – har du förresten lagt märke till den egendomliga omständigheten att i Stockholms stadsbibliotek finns inte en enda kolonn…men det är måhända även det ett romerskt drag?
Du återkommer med din påklistrade tempelgavel och plockar sedan upp min tappade handske om klassicismen strukturella fördelar. Jag blir mest förvirrad, men det viktigaste är ju att vi är överens. Och Wolodarskis arkitektur är inte klassicism utan ett ”självporträtt”. Jag får nästan för mig att låta om signaturen ”Inger” som ibland skriver kommentarer på arkitekturs blogg: Men det låter ju väldigt spännande hördu!
Månumentalisering av trivialiteter – ja, det är väl på pricken. Vår vardag är ju trivial. Monumentaliseringen av den blir ju en oundviklig konsekvens av de valda formerna – men det har varken bekymrat eller bekommit stora och små arkitekturgenier genom århundradena. Tvärt om snarare. Det är ju här stadslivet blänker som bäst: hunden som kissar på Parthenons kolonner – en gång svarvade i Karthago och sedan stulna för andra ändamål i Romarrikets mitt.
Nej, Merkurius. Jag försvarar sannerligen inte Wolodarski. Men jag försöker dra ner brallorna på hans kritiker som gör ett så in i helvete dåligt jobb. Lars Marcus är ju mest irriterad över att han inte får komma fram hos W med sina spacescapeanalyser – snacka om att vara part i målet. Heder åt W – man ska inte sälja sig åt ”vetenskapen” som stadsbyggare.
Självfallet är performativitet inte något man köper i kiloförpackningar på apoteket utan något som är i högsta grad specifikt för elementen i en miljö. Men schablonmässigt kan man faktiskt förenkla för konversationens skull då det ju är stadsmiljöns generella egenskaper vi ändå har som mål. Du konstaterar själv att Grindtorp närmast så att säga är ”sämre” i alla avseenden än en mer fungerande miljö och då är det i viss mening görligt att använda ordet ”performativitet” som ett adjektiv.
Omvänt är det ju mer eller mindre löjeväckande att precis samma personer som predikar det förkastliga i att zonplanera nya bostadsstadsdelar vid Bromma flygfält eller Ulvsunda försöker kullkasta Norra Stationsplanen för att den brister vad gäller zonspecificivitet map lämplighet för vetenskap och medicin (det är svårt att se en snävare kravspec på en stadsdels framtida ändamål).
Och så talar både du och dom i lika hög grad om den åtråvärda performativiteten som ni hade den inom armlängds avstånd – som om ni visste ”hur man gör”. Men det vet ni ju inte för det vet vi ju inte riktigt ändå.
Och att performativitet skulle vara en sekundäregenskap hos klassicismen är ”struntprat”. Tack! Upplysande. Ge mig ett(1) argument.
Ok, W är inte intresserad av det performativa. Men innan du bevisat att det inte kan komma med ändå som en sekundäregenskap så går det inte att fälla honom där heller. Men det är bra att du till slut accepterat att han ännu mindre kan fällas på punkten representativitet.
Vi gör små framsteg – tillsammans!
Eder högaktningsfullt,
Sorry, Panteons kolonner blev bekissade. Parthenons är ju som bekant inte svarvade utan doriska med kanelyrer...
Signatur, jag försöker ta den här diskussionen på allvar, men det blir svårt när du förfaller till sådana brösttoner och förvrängningar och så pass platta ironier som i ditt senaste inlägg. Det är inte helt lätt att förstå vilka delar av inlägget som är allvarligt menade. Antingen talar vi inte samma språk, eller så väljer du att missförstå det jag skriver. Eller så har du inte läst mina inlägg särskilt noga. Men, jag gör ett sista försök.
Hadrianus härstamning vet jag ingenting om, och jag förstår inte heller vad den har med den här diskussionen att göra. Dock levde han ett par hundra år efter det etruskiska rikets upplösning, om jag minns rätt. Jag förstår inte heller vad frånvaron av kolonner i stadsbiblioteket har med saken att göra. Men om du vill lära dig mer om Asplunds förebilder för biblioteket så finns det några böcker att läsa i ämnet. Och om du inte har tid eller ork att läsa böcker kan jag rekommendera Richard Bruns artikel i Arkitektur nr. 2 1992.
Det är inte alldeles lätt att förstå vad du vill. Du skriver att du inte försvarar Wolodarski, men att du vill dra ner byxorna på dem som kritiserar hans plan för Norra station. Jaha. Ditt resonemang skulle bli mer övertygande om du kunde underbygga dina vid det här laget ganska många och svepande anklagelser mot kritikerna: att de är sämre planerare/arkitekter än W (vet du det, eller tror du det?), att de ”gör ett dåligt jobb” (kan du utveckla det?), att Lars Marcus skulle agera utifrån privat hämndlystnad eftersom han bara vill sälja in sina analyser, osv. Det är ganska omfattande anklagelser du kommer med, och om du vill att någon ska ta anklagelserna på allvar så får du nog presentera någon slags belägg. Spekulationer och löst tyckande har jag aldrig varit imponerad av. Om jag jämför dina inlägg med den kritik som har riktats mot Norra Station så måste jag säga att den enda som gör ett in i helvete dåligt jobb med sin argumentation är du.
Faktum är att Lars Marcus redan har utfört flera analyser av planen för Norra Station. Jag vet inte, men det kan vara så att han i samband med de analyserna har fått upp ögonen för de brister i planförslaget som han sedan har kritiserat. Om det nu inte är så att du faktiskt kan visa att Marcus kritik bara grundas i bitterhet över att han inte har fått göra ännu en analys. Vet du det?
Antingen vill du inte skilja mellan klassicism och klassiserande formspråk, eller så kan du inte. Oavsett vilket så är det nonsens att påstå att ett särskilt formspråk skulle göra en byggnad mer eller mindre performativ, den som påstår det har inte förstått begreppet. Och så som du använder dig av begreppen ”performativ” och ”representativ” tvivlar jag allt mer på att du egentligen förstår dem. Däremot finns det, som jag redan har skrivit två gånger, en grad av allmängiltighet i det klassicistiska sättet att organisera byggnader. En sådan klassicistisk organisation kan även finnas i byggnader med ett modernistiskt eller postmodernistiskt uttryck. Struktur är inte samma sak som formspråk. Och Wolodarski blir inte klassicist bara för att han har föreskrivit klassiserande fasader på St Eriksområdet. Wolodarskis arbetssätt ligger mycket långt från klassicismen.
Men för den som är bekväm nog att förenkla performativitet till ett positivt laddat adjektiv ligger det kanske nära till hands att sätta likhetstecken mellan struktur och formspråk. Ditt nästa steg kan i så fall vara att även börja använda ord som ”arkitektur” och ”stad” som positivt laddade adjektiv för att göra skrivandet ännu bekvämare, och kanske t.o.m. att sätta likhetstecken mellan dem, vad vet jag. Men då ska du nog inte räkna med att bli tagen på något större allvar. Den som nöjer sig med ett simpelt språk kommer aldrig att kunna formulera någonting annat än simpla eller oklara resonemang, ditt senaste inlägg är ett utmärkt exempel på det.
Till sist: det är inte jag som ska ”bevisa” att planen för Norra Station fungerar eller inte fungerar, bevisbördan ligger främst hos den som har utarbetat planen.
Merkurius 2010-03-04 12.24
Jag vet inte vad Richard Brun skriver i sin artikel som jag i och för sig vill minnas att jag läst för länge sedan, men Asplunds förebild för biblioteket är i vart fall delvis etruskisk. Mitt område är inte den äldre arkitekturhistorien, men romersk arkitektur utan kolonner förefaller mig obekant medan jag vill minnas att det är kännetecknande för etruskernas. Jag kan ha fel i dessa ting och det är inte läge att bedriva källforskning här och nu.
Om Lars Marcus gjort analyser av Norra Station vilket jag inte kände till så kunde kanske det materialet föras fram som i vart fall något slags argument för kringflygande teser om brister i planen för området i stället för dessa ständiga påklistrade tempelgavlar och svepande formuleringar om onödigt representativa åtbörder i områdets arkitektur.
Det har varit trevligt att diskutera med dig men dina påståenden i ditt sista inlägg är av ett slag som innebär konversationens slut. Det tror jag du inser själv.
Att klassicism skulle vara ett utanverk är rena tramset och att ödsla kilobyte på att resonera kring huruvida dess strukturella fördelar är knutna till dess arkitektoniska former eller inte visar på brister i edra synapser. Den gränsdragning du återkommit till mellan arkitektur och stad är lämplig givetvis för den som enbart är utbildad på det ena området vilket gäller dig. Men den omständigheten är ju allt annat än ett argument för att frekvent och frenetiskt göra bortakastade omkväden i en fråga som alla med bättre utbildning än du har motsatt uppfattning om. Arkitektur och stad hör samman helt enkelt – oavsett din utbildningsnivå.
Jag noterar dessutom att du inte nedkommit med något argument i frågan om performativitet som en sekundäreffekt av klassicismen. Det är ganska låg nivå tycker jag att bli oförskämd samtidigt, eller på grund av, att man inte sitter inne med svaren. Adjö mr M.
det här är verkligen att flytta diskussionen till det minst relevanta, men eftersom den ändå inte verkar komma vidare (som Merkurius påpekar verkar ju avståndet i synsätt vara alltför stort för att man ska komma någonstans) så skulle jag mest vilja påpeka att Paris en gång i tiden hade en stadsport i form av ett rätblock med kvadratisk plan med en högre cylinder i mitten. inte så etruskiskt, vad än nu det hade med saken att göra.
sen måste jag bara påpeka för Synonym att "hunden som kissar på Parthenons kolonner" har väldigt lite med monumentalisering av det triviala att göra men kanske en hel del med trivialisering av det monumentala. det är en rätt avgörande skillnad mellan dessa, och förhoppningsvis kan det senare uppstå även i Norra Station. men det idiotiska i idén att Stockholm byggs mer utifrån estetiska synpunkter än något annat är fortfarande rätt upprörande. inte för att estetik är ointressant men för att den är, och bör vara, oerhört personlig och därmed inte kan vara det viktiga i stadsbyggnad, staden är för viktig för det. varför måste byggnader harmonisera med varandra i annat än ungefärlig volym? på vilket sätt gör det oss gladare? på vilket sätt blir mitt, eller någon annans, liv bättre av att varje byggnad i en ny stadsdel följer ett gestaltningsprogram?
verkar som om jag halkade in på själva huvudfrågan också. inte så mycket att göra något åt, antar jag.
Man kan ju sammanfatta dock:
1. Mr m talar, vilket arkitekter generellt sett inte gör om något som kallas "formspråk" och som sitter "utanpå" byggnader.
2. Klassicismen är enl. m "påklistrade tempelgavlar". Samma ord har dock tydligen enl. m ytterligare helt andra innebörder enligt citatet från ovan: "Som jag redan har skrivit en gång tidigare strävar klassicismen efter det generella, det allmängiltiga och det opersonliga. Och det gäller den strukturella nivån, och har ingenting med formspråket att göra." (Har varje idéströmning inom arkitekturen då dels en strukturell aspekt, del en ask med klistergubbar att sätta utanpå husen mellan vilka föreligger en parallellitet men utan att de hör samman? Typ modernism - välkända planstrukturella egenskaper + raka, liggande fönster att klistra på och balkonger över hörn?)
3. Lars Marcus har gjort spacescapestudier över Norra Station men vi får inte veta vad detta gav. (Det är väl fortfarande dock så att studien inte beställts av W? Utan är något som skett separat vilket som sagt försätter LM i en jävsituation - detta är givetvis det allvarliga, inte att saker med sanningshalt sägs publikt).
4. m har inget argument mot min tes att performativitet(i bemärkelsen de generella urbana egenskaper som de bättre exempel av nyuppförd stadsstruktur i dag bär med sig) är en sekundärkonsekvens av klassicismen - och kan erhållas precis som under 20-talet "som spinn off".
5. m har heller inget sakargument vad gäller min tes att kritikerna av Norra Station motsäger sig själva när de efterfrågar en zonplanering med "goda förutsättningar för forskning och företagande" när de samtidigt själva tycker att detta ska uppnås med sådana generella grepp som delvis redan kännetecknar Norra Stationsplanen, och när de dessutom inte redovisar vilka från det gererella avvikande egenskaper som ska känneteckna den zon de vill upprätta. Zontanken som sådan motverkar i sig den ändå etablerade grundidén att det är en stadsplan med generella kvaliteter som är både målet och instrumentet.
6. Sammanfattningsvis: Kritiken av Norra Station är sakligt sett ganska innehållslös och handlar mest om det formspråk som kritikerna själva inser det oviktiga i. Några alternativlösningar av halt i del eller helhet har inte lagts fram. Eftersom det inte finns något budskap att tala om så finns det heller inte mycket reaktioner. Man kan fråga sig vad den sk "kritiken" av Norra Station egentligen går ut på helt enkelt. Och det är ju egendomligt med tanke på hur mycket spaltmetrar som slössats.
Merkurius och Signatur tar jättemycket spaltutrymme och kämpar om vem som ska bli den här diskussionens Wolodarski. Herre-på-täppan-leken slutar med att de högaktar och respekterar varandra. Ni kan väl starta en herrklubb för lärda samtal om arkitektur?
Men hur är det med lusten? Har ni hittat på några tokiga hus på sistone?
Undrar Inger
Signatur, jag tolkar dina senaste inlägg som att du inte tänker svara på mina frågor, eller förklara vilka goda generella egenskaper du har identifierat i planen för Norra Station, eller på vilket sätt planen stöder de verksamheter som ska inrymmas där. Vi kommer aldrig att få läsa hur du i en briljant syntes kopplar samman den kissande hunden vid Pantheon med de förträffliga egenskaper i Wolodarskis plan som hittills har undgått mig, och hur du samtidigt lyckas dra ner byxorna på alla som har dristat sig till att kritisera planeringen av Norra Station, och blottlägga deras dolda agendor. Är det en förlust att vi aldrig får läsa detta? Vem vet?
Du verkar tycka att det är ditt personliga privilegium att skriva på ett oförskämt sätt, och det kan jag naturligtvis inte hindra dig från att tycka. Du uttalar dig svepande och tvärsäkert om min utbildningsnivå, som du inte vet någonting om, på ett överlägset sätt som inte är helt ovanligt inom arkitektkåren. Av någon anledning verkar många arkitekter se sig själva som en slags adel bland de tekniska konsulterna, andligt och moraliskt överlägsna civilingenjörer, lantmätare och planerare. Det kanske är någonting som förmedlas under utbildningen? Självgodhet är emellertid inte detsamma som en hög kunskapsnivå, och skråbunden inskränkthet och snobberi är inte synonyma med bildning, hur arrogant de än formuleras.
Det är stor skillnad mellan att bygga sitt eget hus och att bygga sin egen stadsdel. Därför bör vi skilja mellan stad och arkitektur. Att det finns arkitektur i en stad betyder inte att staden är arkitektur, det där är ett synsätt som bara omfattas av arkitekter, som har en tendens att projicera sin blick och sina förväntningar på allting de ser. Städer, bakverk, bergmassiv, blomsteruppsättningar, musik, människokroppar, i arkitektens öga kan allting bli till arkitektur. Och därför blir det ofta problematiskt att låta arkitekter rita stadsplaner: de tenderar att projicera sin arkitektblick på staden och reducera staden till arkitektur. I en stad finns det arkitektur, men utifrån hela stadens perspektiv är arkitekturen godtycklig, tillfällig, utbytbar och oviktig. Stadsplanering handlar om markanvändning, inte om arkitektur. Att vara oförmögen att förstå detta ser jag inte som ett uttryck för någon överlägsen bildningsnivå.
Jag tror att vi har olika uppfattningar om värdet av språklig precision, men klassicism är inte samma sak som ett klassiserande formspråk. Att skilja mellan en byggnads geometri och organisation å ena sidan, och dess formspråk å den andra, är vare sig nytt eller särskilt kontroversiellt. Det gjorde redan Alberti på 1400-talet, men det visste du kanske redan. I vilket fall som helst är klassicismens organisationsprinciper varken ett argument för eller mot den föreslagna utformningen av Norra Station, eftersom stadsplanen inte är klassicistisk, och eftersom upphovsmannen inte är klassicist. Om det inte är så att du utgår från en alldeles egen definition av begreppet ”klassicism”, som du inte har delat med dig av?
Att du väljer att missförstå det jag skriver och dessutom tillskriver mig uppfattningar som jag aldrig har uttryckt för att sedan polemisera mot dessa, det talar egentligen för sig själv. Den enda i det här forumet som har talat om zonplanering på Norra Station är du. Och du väljer att tolka det jag skrev om Grindtorp och om Wolodarskis fixering vid representativ form på ett mycket märkligt sätt. Av någon anledning envisas du också med att försöka misstänkliggöra Lars Marcus och hans avsikter.
Om du har tagit del av alla inlägg i tidningarna och allting som jag har skrivit här ovanför och ändå inte kan förstå vad kritiken mot planen för Norra Station går ut på så kan jag nog inte göra så mycket åt saken. Det sägs ibland att man måste vara arkitektutbildad för att inte förstå vissa saker. Det är möjligt att utbildningen spelar en viss roll i sammanhanget. Personligen tror jag dock att förmågan att förstå snarare beror på den enskilda individens intellektuella kapacitet och mer eller mindre goda vilja.
Inger, jag gillar dig mer och mer. Ganska kul det här att bråka med sannolikt någon högre tjänsteman på SBK medan man själv mest sitter med dörrförteckningar. Att det är kallt för de i Norden som är engagerade i kulturfrågor - oaktat om man är skådis, målarkludd eller ritande arkitekt - är ju allmänt känt. Hörde någon säga att "man måste vara kulturarbetare för att inte förstå vissa saker". Byt kulturarbetare mot "kvinna" exempelvis så har du chauvinismen i dess prydo...
Chauvinismen och stupiditeten, bristen på i vidare mening bildning - dessa är huvudmotståndet mot den goda arkitekturen. Inte entreprenörerna, siffernissarna eller rigida byråkrater vilka mestadels kan hanteras...
Inger, roligt att få se dig under den här rubriken också. Med all respekt för din charm, men vad tycker du egentligen om Norra Station? Det vore fantastiskt spännande om du kunde uttala dig i sakfrågan.
Är inte Norra Station precis samma slags projekt som Skarpnäck, Dalen eller Norra Hammarbyhamnen? Man ritar av kvartersformer och fasader från innerstaden och tror att det ska uppstå någon slags stadsliv bara för att husen ser ut på ett visst sätt.
Anonym, nej det är inte samma typ av projekt, Norra station kommer ju att bli en integrerad del av innerstaden, ingen förort. Och kvartersformerna är ju inte kopierade från innerstaden. Det är mer relevant att likna projektet vid Södra station. Jag tror dock att Norra station kommer att bli betydligt mer levande.
Det kan i alla fall inte bli mindre levande än Södra Station...
Ja Håkan, du har nog rätt. Vi får hoppas att det blir bättre på Norra station än på Södra station. Tyvärr finns det en mycket oroande parallell: ett område mitt i stan, där SBK inte vågar eller vill ta steget fullt ut och bygga vidare på innerstaden, och därför är nog risken stor att det blir en ganska kraftig barriäreffekt. Men vi får hoppas på det bästa. Fast verkar inte Södra stations-estetiken vara på väg tillbaka? Skanskas nya bostadshus vid Torsgatan, t.ex. – de ser ju ut som om Arken hade försökt bygga upp Södermalmsallén i storbitslego.
Det är riktigt att Södra Station faktiskt är levande i viss utsträckning. Det var också i flera avseenden en utformning som kom ur debatt och tävling. Mycket av byggnadsformgivningen framstår i dag som ganska lågvärdig och tramsig, men på sikt kan mycket väl en omvärdering tänkas ske.
En skillnad finns dock mot St.Eriksområdet som inte alls som Södra Station uppvisar en inre dynamik. St.Eriksområdet är en sovstad - med delvis prunkande innergårdar låt vara - men slumrande som snarare Röda Bergen än Södra Station. Jag skulle säga att Norra Station, om det alls blir till, kommer att bli ett mellanting mellan Södra Station och Röda Bergen. Inte olikt St. Eriksområdet heller. Gärdet är en annan tänkbar referens. Men Södra Station och mer levande. Nej, tyvärr.
Jag är helt övertygad att Norra Station kommer att bli en sovstad på kvällarna och en promenadstad på helgerna. Under veckodagarna kan det komma att bli något av en ABC-stad. Man kan tänka sig att karaktären blir en blandning av Stockholms innerstad, typ. Vasastan, och Solna. Lite kvartersstad och lite Plattenbau. När flera boende flyttat in kan stadsdelen bli levande, och innehålla caféer, barnvagnar etc. Oavsett om bebyggelsen kommer att ha rätt eller fel typ av täthet kommer det att vara nära mellan husen, medan den långt utdragna parken kommer att skapa avstånd. Tors torn kommer att vara Stalinistiska kopior på amerikanska 30-talsskyskrapor och en rip-off på Portmans hus från 70-talet.
Tänkaren
Vilken underbar diskussion mellan Signatur och Merkurius, som så tydligt åskådliggör två helt olika synsätt. Signatur måste vara en arkitekt i 65-årsåldern, som fått sin världsbild formad av 70-talets antimoderna modernism, Gordon Cullen, bröderna Krier och Jan Gehl, och han vill gärna framstå som bildad. Och Merkurius är en fysisk planerare i 35-årsåldern, som gissningsvis har förläst sig på Jane Jacobs, Hillier, Lefevbre och Hoffmann-Axthelm, och han vill framstå som saklig. Inget direkt fel i det egentligen, det är betydligt lättare att sympatisera med Merkurius synsätt. Men det intressanta är just hur skillnaderna mellan arkitektens och planerarens sätt att se på staden framträder så tydligt i diskussionen, liksom de båda yrkesgruppernas arrogans gentemot varandra. Det är ungefär så här den fysiska planeringens verklighet ser ut i Sverige 2010.
Märkligt. Jag uppfattar Ridikulus som 55+ och mig själv som betydligt yngre, och är väl dessutom bevandrad snarast i Jane Jacobs, Hillier och Lefevbre. Men jag kan ju ha fel även där. Rätt har du i att jag inte är särsk. bildad i vedertagen mening utan snarare lite glömsk. Min avsikt var absolut inte att vara 'sympatisk' utan snarare lite djävlig.
Fysiska planerare kan ju försöka luta sig mot Hillier. Det blir väl som en läkare som försöker agera strikt utifrån handboken eller nått - ett slags kreerandets dr Frankenstein. Betänk att Hilliers metod avläser primärt strukturer som människor är upphov till - d.v.s. upphovsrätten finns hos människan och inte hos Hillier. Det gör att fysiska planerare som söker fylla tomrummet i sin kompetens med Hilliers vetenskaper lutar sig mot andrahandsinformation. Per, som det heter, definition.
Skicka en kommentar