Drömgräns?
"Tiotusen medlemmar - drömgränsen är nådd", ropar Sveriges Arkitekters tidskrift triumferande. I samma nummer tillkännages att Gert Wingårdh nu fått Kasper Salinpriset för fjärde gången! Många undrar förstås var de andra niotusenniohundranittionio medlemmarna sysslar med.
Inlägg
5 kommentarer:
Niotusen niohundranittiosex medlemmar undrar kanske hur juryn tänkte när man valde just denna i och för sig säkert utmärkta anläggning som det man ville sätta främst bland alla rikets färdigställda hus detta år. Urval, någon? Varumärkesvård, någon? Vi får väl se upp så att upprepningar inte gör Gäsper Salin av priset i slutändan.
Skämt åsido, jag får väl kravla fram i ljuset och åka ner och titta. Det kan ju vara alldeles, alldeles underbart.
Ha, priset är en jättebra indikator på vad som byggs i Sverige - inte så mycket bra. Gert är väl bra på alla sätt och vis, men kanske lite som Lena PH i ett internationellt perspektiv. Hon fungerar bäst på vår inhemska marknad. Men alla 9996 arkitekterna sitter väl hemma och klagar som vanligt. Och ritar sjönära nyfunkis. / Henrik
Personligen undrar jag vad Wingårdh sysslar med... Ännu mer undrar jag varför det byggs så trist i Sverige nu för tiden (även tidigare...). Det är beklämmande att se outmanande arkitektur som Wingårdhs hela tiden i den svenska arkitekturens rampljus. Håller lite med Henrik i sin Lena PH-jämförelse samtidigt som jag önskar lite mer "guts" från svenska byggherrar och beställare...
Men att klaga på Gert Wingårdh är ändå lite för enkelt; framgångsrik, lite för snabb på att låna ingredienser från andra. Problemet ligger inte hos honom, det ligger nog hos en yrkeskår som gjort klagandet till en livsstil. Trots att vi sitter i en högkonjuktur sedan länge där nybyggnader inte har varit en djärv spekulation eller en förlustaffär, har förvånade få (särskilt yngre - i.e. under 50) arkitekter inte ens ritat hus åt sig själva. Det existerar väldigt få bevis att Gert har ett antal dolda övermän runtom i landet.
Som icke-arkitekt ser jag gnällandet på Wingårdh som en kollegial avundsjuka. Min undran till de stora kollektivet är:
* Varför hämtar inte FLER inspiration utifrån. Jag menar funkisens impulser kom ju faktiskt utifrån. Var är den svenska dekonstruktiva, expressiva, high tech etcetera arkitekturen. Och var är de personliga rösterna?
* Den ständiga nyfunkis - hur tänker ni egentligen? Kräver marknaden denna monotona upprepning? Om Wingårdh är Lena PH, vad ska man jämföra resten med - karaoke? (Okej, det kanske var lite väl elakt.)
/ Erik
Skicka en kommentar