



Nu i dagarna kommer Ann Katrin Pihl Atmers monumentala bok om
Stockholms stadshus. Där kan man läsa allt om vad som ledde fram till en av landets finaste byggnader. På bilden överst syns Östbergs tävlingsförslag för nytt Rådhus (som senare blev Stadshuset). Här kan man bland annat läsa om Ragnar Östbergs estetik och vad som formade den. Här finns fina citat, som det här om den svenska arkitekturen efter Tessins kungliga slott:
"De präktiga tegelverk som fasaderna uppvisa å Gripsholm och Uppsala gamla slott eller de förträffliga i granit och kalksten hopfogade murverken i Vadstena byttes ut mot den grötvälling som kallas puts-arkitektur och bakom sedermera låg all möjlig teknisk orenlighet".
Det där kan ju få en att tänka på samtidens bostadsbyggande, som Arkitekturmuseets
Monica Fundin Pourshahidi kritiserade i en debattartikel i
Dagens Nyheter i veckan: "I Stockholm ser nämligen i princip allt som byggts de senaste 20 åren precis likadant ut. Klonade vita lådhus med plastbalkonger i glada färger. Varför? Visioner, fantasi och variation verkar stå lågt i kurs".
Jag besökte själv i veckan Eriksberg i Göteborg, där putshusen stod bleka i höstregnet, två tegelhus av White i Brf Eriksbergsdockan stod ut i putssamlingen (Arkitektur 8/2010, till vänster på bilden ovan). Det är så klart inte bara en fråga om material, men om materialitet, närvaro i husets tillkomst, något som känns.
Tog oss från Eriksberg till byggandet av nya Hotell Post, ett omdiskuterat höghus vid Drottningtorget i Göteborg, som också är en efterlängtad nyöppning och renovering av Ernst Torulfs (som kom tvåa i tävlingen om Stockholms stadshus efter Ragnar Östberg) posthus från 1925, som är statligt byggnadsminne. Arkitekter är Semrén och Månsson. Den gamla kassahallen blir restaurang, bilden ovan visar vilken romantik man har att förvalta och förmedla.
När man sedan ser trettonvåningshuset som man kopplat på det gamla posthuset kan man åter tänka på Ragnar Östbergs bild av sin samtid, som han menade beundrade blandningar framför lagbundenhet och såg anledningen till detta "att man önskade sig mer frihet i formkompositionen".